Aktuellt just nu
NYHETER/VIDEOINLÄGG
Loading...
Senaste måndag satt jag igen på flygfältet och drack ett sista glas vatten innan det var dags att boarda flygplanet. Jag tittade förstrött genom morgonens post och såg plötsligt någonting som kändes angeläget och intressant.
Under onsdagen godkände Europaparlamentet EU:s uppdaterade regler för avloppsvatten från tätbebyggelser. Med rösterna 481-79 gav Europaparlamentet grönt ljus för den överenskommelse som nåddes mellan parlamentet, kommissionen och rådet tidigare under året. Nils Torvalds (SFP/Renew) fungerade som Europaparlamentets huvudförhandlare och är nöjd med utfallet.
Det är – på gott och ont – så att vi är präglade av våra erfarenheter. Det har sedan några hundratusen år varit mänsklighetens sätt att överleva. Vi vet att det inte är någon felfri vägledning. Gamla erfarenheter kan i en ny situation locka in oss i gamla och skenbart trygga beteendemönster. Det är väl det vi ser i samband med klimatförändringen. På något sätt vill vi tro att vi klarar av den utan de besvärliga stora förändringarna både av våra levnadsvanor och vårt sätt att producera.
Jag försöker ibland hålla lite styr på mig. Det betyder att jag inte köper alla böcker jag tror att jag behöver för att förstå vad som – egentligen – pågår i vår värld. Det är naturligtvis lite vansinnigt – som att springa i kapp med sin skugga, men på söndagspromenad i Bryssel kunde jag inte motstå frestelsen att köpa kvalitetstidningen Die Zeits färska nummer.
Europaparlamentet och Europeiska rådet enades på måndagen om nya regler för förpackningar och förpackningsavfall. För första gången någonsin, lägger EU ett tvång på medlemsländerna att minska förpackningsavfallsmängderna, med minst 5% till år 2030, 10% till år 2035 och 15% till år 2040. Även moderata målsättningar för återanvändbara kärl införs. Idag genererar varje europeisk medborgare i medeltal 190 kg förpackningsavfall per år.
Mellan möten och omröstningar i Strasbourg lyssnade jag på partiordförande Anna-Maja Henrikssons blixtinkallade presskonferens. Jag kan inte säga att jag var särskilt förvånad över slutresultatet – det var egentligen den enda möjligheten. Varför?
Svenska folkpartiet står i beråd att skriva ett nytt partiprogram. Det är – egentligen – ingen lätt uppgift. Partiprogrammens språk är slitet och vanan att skriva separata program för europa-, riksdags- och kommunalval lockar alltför lätt till repetitiva formuleringar och en fraseologi, som för länge sedan har slutat ge läsaren/medborgaren aha-upplevelser och nya insikter om samhällets utmaningar och partiets/partiernas – förhoppningsvis – banbrytande lösningsförslag.
Samtidigt som jag försöker kasta bort gamla papper dyker – naturligtvis – också gamla frågor upp på nytt. Bland papperslapparna finns rudimentära anteckningar från tidigare möten. Där finns sedan också någonting som ser ut som tankegångar om utmaningar, misslyckanden och – lite – framgång.
Charlotta Sederholm, 24, har börjat som praktikant för Europaparlamentariker Nils Torvalds i början av februari och kommer arbeta på Europaparlamentet till slutet av juni. Hon gör sin praktik via Liberal Praktik, som är en verksamhet under Svenska Bildningsförbundet. Sederholm är magisterstuderande i statskunskap på Helsingfors universitet och har tidigare praktikanterfarenhet från Finlands ständiga representation till FN i Genève.
Den politiska utvecklingen i Tyskland och Frankrike får mig att allt oftare återkomma till rubrikens fråga: Vad är det som vi gör fel? Med vi avser jag – åtminstone inte i första hand – vad vår grupp i Europaparlamentet eller SFP i riksdagen och regeringen eventuellt gör fel. Den framväxande protestmentaliteten på alla kanter antyder i varje fall att någonting nu går snett. Och eftersom framtida utmaningar på andra sidan av Atlanten kan bli ännu mera besvärliga, handlar eftertanken om vad och hur vi gör saker egentligen mest om ett mått av självbevarelsedrift.
Europaparlamentet och Europeiska rådet enades på måndagen om nya regler för avloppsvatten i tätbebyggelser för att bättre skydda miljön och människors hälsa. Nils Torvalds (SFP/ Renew) har fungerat som parlamentets huvudförhandlare och är väldigt nöjd med den överenskomna kompromissen.
De senaste dagarna har jag tillbringat i Mariehamn. De solvarma sommarbesökens uteserveringar ligger under mjuka lager av snö och på gatorna halkar människorna fram till sina dagliga bestyr. Inne i lagtingsborgen sitter förhandlarna och skriver de sista raderna på den nya landsskapsregeringens program.
KOLUMNER
Loading...
Senaste måndag satt jag igen på flygfältet och drack ett sista glas vatten innan det var dags att boarda flygplanet. Jag tittade förstrött genom morgonens post och såg plötsligt någonting som kändes angeläget och intressant.
Det är – på gott och ont – så att vi är präglade av våra erfarenheter. Det har sedan några hundratusen år varit mänsklighetens sätt att överleva. Vi vet att det inte är någon felfri vägledning. Gamla erfarenheter kan i en ny situation locka in oss i gamla och skenbart trygga beteendemönster. Det är väl det vi ser i samband med klimatförändringen. På något sätt vill vi tro att vi klarar av den utan de besvärliga stora förändringarna både av våra levnadsvanor och vårt sätt att producera.
Mellan möten och omröstningar i Strasbourg lyssnade jag på partiordförande Anna-Maja Henrikssons blixtinkallade presskonferens. Jag kan inte säga att jag var särskilt förvånad över slutresultatet – det var egentligen den enda möjligheten. Varför?
Svenska folkpartiet står i beråd att skriva ett nytt partiprogram. Det är – egentligen – ingen lätt uppgift. Partiprogrammens språk är slitet och vanan att skriva separata program för europa-, riksdags- och kommunalval lockar alltför lätt till repetitiva formuleringar och en fraseologi, som för länge sedan har slutat ge läsaren/medborgaren aha-upplevelser och nya insikter om samhällets utmaningar och partiets/partiernas – förhoppningsvis – banbrytande lösningsförslag.
Samtidigt som jag försöker kasta bort gamla papper dyker – naturligtvis – också gamla frågor upp på nytt. Bland papperslapparna finns rudimentära anteckningar från tidigare möten. Där finns sedan också någonting som ser ut som tankegångar om utmaningar, misslyckanden och – lite – framgång.
Den politiska utvecklingen i Tyskland och Frankrike får mig att allt oftare återkomma till rubrikens fråga: Vad är det som vi gör fel? Med vi avser jag – åtminstone inte i första hand – vad vår grupp i Europaparlamentet eller SFP i riksdagen och regeringen eventuellt gör fel. Den framväxande protestmentaliteten på alla kanter antyder i varje fall att någonting nu går snett. Och eftersom framtida utmaningar på andra sidan av Atlanten kan bli ännu mera besvärliga, handlar eftertanken om vad och hur vi gör saker egentligen mest om ett mått av självbevarelsedrift.
De senaste dagarna har jag tillbringat i Mariehamn. De solvarma sommarbesökens uteserveringar ligger under mjuka lager av snö och på gatorna halkar människorna fram till sina dagliga bestyr. Inne i lagtingsborgen sitter förhandlarna och skriver de sista raderna på den nya landsskapsregeringens program.
I Michail Sjisjkins bok om Ryssland finns det ett helt kapitel om den ryska lögnen. Under de senaste dagarna har vi fått nya – och ytterst obehagliga – belägg för Putin-systemets systematiska ljugande. Putins pressekreterare Dmitrij Sergejevitj Peskov har figurerat i internationell och inhemsk media, med det ena mera huvudlösa påståendet efter det andra. Många som följer internationell politik upplever den allvarligt bristande sanningshalten som ett besvärligt hinder. Det skapar inte det förtroende en – eventuellt före detta – stormakt behövde och som det internationella systemet också kräver. Ryssland förfaller moraliskt och ekonomiskt till ett jättelikt Nordkorea!
De senaste veckornas bilder har igen aktualiserat en besvärlig fråga. Just nu pågår det en diskussion här i Europaparlamentet om hur militära utsläpp ska räknas in i den nationella rapporteringen. Den diskussionen har många sidor.
Vi har varit EU-medlemmar i mer än ett kvartssekel. Det kunde ju ha betytt att vi lärt oss hur det går till, men allt har vi inte tagit till oss. Det senaste exemplet handlar om förordningen om återställande av naturen.