Tillbaka
Det budskapet gick hem - av många orsaker. En gammal vän hade hade dött just för att han av olyckliga sammanträffanden hade fått vård alldeles för sent. Läkaren berättade också vad en sjuksköterska får i handen av lönen - och av övertidsersättningarna.
Jag tillhörde alltså de riksdagsvalskandidater som ansåg att vårdarnas löner måste höjas.
Men i bakgrunden fanns en annan erfarenhet. Under 80-talets första år satt jag i Esbo stadsstyrelse. Där diskuterades kommunalsektorns löneförhöjningar. Jag gick till huvudförtroendemannen och sade att den del av avtalet som kunde fördelas mellan arbetstagarna var ganska litet och att det därför skulle löna sig att satsa på en strategisk grupp. Mitt förslag var att att den delen skulle ges åt städerskorna.
Jag hade en - i mitt tycke - ganska god idé med förslaget. Under den tid jag jobbade som brädläggare på kabelfabriken i Helsingfors (tidigt 70-tal) hade jag varit med och förhandlat fram en ganska ansenlig löneförhöjning för oss brädläggare - vi var den sämst betalade yrkesgruppen eftersom det egentligen bara krävdes förmåga att svinga en hammare. Men vår förhöjning ledde till löneglidningar för alla. Det kan alltså vara god taktik att satsa på en grupp och förlita sig på att strukturerna - och avundsjukan - tar hand som resten.
Men KTV-avdelningen i Esbo klarade inte av att se på avtalsförhandlingarna på lite längre sikt. Samma svårighet ser vi också nu. Fackföreningar är ibland egalitära på ett lite destruktiv sätt. Det borde alla vet.
En ohederlighet nu var alltså att överlåta beslutet till förhandlarna. Om man VERKLIGEN menade vad man under valkampanjen sade om vårdarnas löner borde man OCKSÅ ha tagit sitt ansvar.
Men jag tror att samlingspartisterna huvudsakligen sysslade med taktik, att taktiskt överbjuda socialdemokraterna, som ännu var bundna till händer, fötter - och huvud - av ett långvarigt och ofta illavarslande ansvar för statens finanser och för skattesänkningar i enlighet med Samlingspartiets tidigare krav.
Nu finns det 600 miljoner att fördela under kommande år, men den fördelningen kommer under inte att bli strategiska ifall inte regeringspartierna fattar modiga beslut. Det betyder alltså att SFP också måste fatta modiga beslut och inte vänta på kumpanernas.
Nicke
Vårdarnas löner... och lite till
14.09.2007
Vi håller på att hamna i en situation där irrationella och oavsiktliga effekter styr utvecklingen. Det kan bli en mycket obehaglig sits.
Vårdarnas löner
Under valkampanjen blev frågan om vårdarnas löner av många orsaker ett viktigt och, tror jag, moraliskt test på politikens trobarhet. Nu håller på att besvara testet fel.
Jag stötte ihop med lönekravet på ett lite speciellt sätt. Jag var på min halvårskontroll efter strålbehandlingen 2001. Min läkare hade observerat att jag var kandidat och var lite road övefr min nya politiska iver. Därför leddes diskussionen också in på vårdsituationen och han berättade att sjukhusen ibland blir tvugna att uppskjuta brådskande operationer p.g.a. att det inte finns personal för operationssalen.Det budskapet gick hem - av många orsaker. En gammal vän hade hade dött just för att han av olyckliga sammanträffanden hade fått vård alldeles för sent. Läkaren berättade också vad en sjuksköterska får i handen av lönen - och av övertidsersättningarna.
Jag tillhörde alltså de riksdagsvalskandidater som ansåg att vårdarnas löner måste höjas.
Men i bakgrunden fanns en annan erfarenhet. Under 80-talets första år satt jag i Esbo stadsstyrelse. Där diskuterades kommunalsektorns löneförhöjningar. Jag gick till huvudförtroendemannen och sade att den del av avtalet som kunde fördelas mellan arbetstagarna var ganska litet och att det därför skulle löna sig att satsa på en strategisk grupp. Mitt förslag var att att den delen skulle ges åt städerskorna.
Jag hade en - i mitt tycke - ganska god idé med förslaget. Under den tid jag jobbade som brädläggare på kabelfabriken i Helsingfors (tidigt 70-tal) hade jag varit med och förhandlat fram en ganska ansenlig löneförhöjning för oss brädläggare - vi var den sämst betalade yrkesgruppen eftersom det egentligen bara krävdes förmåga att svinga en hammare. Men vår förhöjning ledde till löneglidningar för alla. Det kan alltså vara god taktik att satsa på en grupp och förlita sig på att strukturerna - och avundsjukan - tar hand som resten.
Men KTV-avdelningen i Esbo klarade inte av att se på avtalsförhandlingarna på lite längre sikt. Samma svårighet ser vi också nu. Fackföreningar är ibland egalitära på ett lite destruktiv sätt. Det borde alla vet.
En ohederlighet nu var alltså att överlåta beslutet till förhandlarna. Om man VERKLIGEN menade vad man under valkampanjen sade om vårdarnas löner borde man OCKSÅ ha tagit sitt ansvar.
Men jag tror att samlingspartisterna huvudsakligen sysslade med taktik, att taktiskt överbjuda socialdemokraterna, som ännu var bundna till händer, fötter - och huvud - av ett långvarigt och ofta illavarslande ansvar för statens finanser och för skattesänkningar i enlighet med Samlingspartiets tidigare krav.
Nu finns det 600 miljoner att fördela under kommande år, men den fördelningen kommer under inte att bli strategiska ifall inte regeringspartierna fattar modiga beslut. Det betyder alltså att SFP också måste fatta modiga beslut och inte vänta på kumpanernas.
Nicke