Stadiksi

Jag själv

Välkommen!

Barndom och ungdomstid

Jag heter Nils Ole Hilmer Torvalds
Nils efter min gudfar Nils Ferlin.
Ole efter min far.
och Hilmer efter min fars mormor Hilma Saxberg.
Tillnamnet Torvalds hittade pappa på alldeles själv.

I det sista numret av Svensk Ungdom –
skolungdomsförbundets tidning - från 1935
finns följande lilla notis på sidan 2:

”Förbundssekreteraren önskar härmed tillkännagiva
läsekretsen, att hans namn fr.o.m. Svenska dagen i år
är Ole Torvalds.

Knappt 10 år senare föddes jag
i Ekenäs den 7 augusti 1945.
Föregående dag hade den första i krig använda
atombomben tillintetgjort den japanska staden
Hiroshima.

Jag föddes alltså i atomåldern.

Om vi tar alla månader under efterkrigstiden hade
augusti 1945 det högsta födelsetalet.
Det föddes drygt 11,000 barn den månaden.

Jag växte upp i Helsingfors och började min
- ibland ganska problematiska - anpassning
till den officiella verkligheten i Bangatans
folkskola. Maria Mangs hette min lärarinna
och hon var inte alltid särskilt imponerad av
vad jag företog mig.

Den första allvarligare konflikten uppstod
när jag kastade en snöboll i lärarinnan Plans stövlett.
Jag gjorde det av någon orsak alldeles med vett och vilja.

Min skolgång fortsatte i Svenska Lyceum.
Där klarade mig någorlunda i det som var
skolgårdens viktigaste kunskapsområde.
Att kunna slåss.

Under det första året hade jag en ansenlig mängd
anmärkningar i dagboken, men Riku (Carl-Erik?)
Richter slog mig med ett tiotal. Rekordet var tre
anmärkningar en lördag. Vi hade bara fyra timmar
lektioner.

Fortsättningen blev inte stort bättre. Men min
huvudsysselsättning övergick så småningom
från slagsmålen till att utverka lediga timmar.
Det var av någon anledning relativt lätt att locka
lärarna att gå med på att en timme inte skulle hållas.

Det hela slutade i alla fall med en grandios
konflikt. Evert Weckström och jag hade mycket
divergerande åsikter om vad klassen hade gjort
och ryktet förtäljer att en del av mina klasskamrater
var övertygade om att jag tänkta slå Evert. Det
gjorde jag inte, men tog ner en del av rappningen
när jag smällde igen dörren efter mig.

Det var sista gången jag stängde en dörr i Svenska Lyceum.

Följande termin öppnade jag dörren till Drumsö
svenska samskola.

Det var – för att uttrycka det milt – en ganska stor
förändring att komma från en pojkskola med 800
busfrön till en skola där det fanns en massa flickor –
och blivande kvinnor – på klassen.

Min karriär i Druma blev inte helt utan problem. På
studentklassen kom jag ihop mig med skolans mycket
bestämda rektor Erik Ehrstedt. Den konflikten slutade
med att jag relegerades på två veckor. En vecka före
jullovet och en vecka efter.

Jag ringde nog till Skolstyrelsen och bad att få tala
med Gösta Cavonius. Han rådde mig att låta saken
vara. Han antog nämligen att en officiell klagan
till skolstyrelsen enbart skulle leda till att inte en enda
skola i hela landet skulle ta emot mig.

Resten av livet har egentligen gått i samma tecken.
Små eller medelstora uppror.

Jag har trivts ganska bra med det.

Sextiotalisten

Största delen av min barndomstid och tidiga ungdom
var jag ensamförsörjarens son. Mamma hade alldeles
i början av 50-talet gift om sig med violinisten Kai
Kajanus, men det äktenskapet upphörde under ganska
snabbt. Under det spännande presidentvalet 1956 hade
vi redan en underhyresgäst (som hette Malmström) i det
tredje rmmet på Rådmansgatan. Mamma jobbade på
Finlands resebyrå i hörnet av Norra Espen och Unionsgatan.

Lönen för resebyråtjänstemannen gav inget upphov till
någon dans på rosor.

I ett tidigt skede av min ungdomstid hade jag börjat
läsa böcker i stora mängder. Vi hade flyttat - min
mamma Märta Kajanus och jag - till en tvåa på
Skarpskyttegatan och det var kort väg till
det gamla huvudbiblioteket.

Jag började från A och läste allt jag kom över. Bl.a.
Aristoteles utan att förstå särskilt mycket. Småningom
kom jag till L och Ivar Lo-Johansson. Det var en vändpunkt,
som gjorde mig till sextiotalist. I samma väva läste en
annan författare på L - Linna.

Man kan alltså säga att min tidiga världsbild präglades
av Lo-Johansson och Linna. Det var en frukbar jordmån
för radikalare politiska åsikter.

Jag blev rabulisten och motströmsnavigatören.

I Skolungdomsförbundet utvecklades långsamt en liten
grupp kulturellt en smula radikalare. En del var egentligen
enbart kulturellt radikala (Ink von Essen och Anna "Mikke"
Törnqvist).

Jag var av någon orsak politisk. Jag har nästan i hela mitt
liv haft åsikter om politik. Den andra passionen var flickor.
Fotbollen blev.

Min första riktigt stora kärlek var "Mikke". Det var ett
stormigt förhållande, som så småningom ledde till ett stormigt
äktenskap och två barn (Linus -69 och Sara -71)

Arbete

Efter studentexamen tentade jag in till juridiska. Antagligen
ville jag bara visa att jag kunde komma in. Samtidigt
började jag jobba på Studenternas internationella hjälp.
Nästan samtidigt hade jag också fått ett vikariat på Finska
notisbyråns utrikesredaktion - efter Johanna Westman, som
for till Tanzania. Jag övertalade Mikke att ta jobbet och hon
finns kvar där fortfarande. (Någonting bestående.)

Nicke


Start Teman Artiklar Inslag Vem är jag Månsas SFP EU-skepsis

Stadiksi	Jag själv Välkommen! Barndom och ungdomstid Jag heter Nils Ole Hilmer Torvalds Nils efter min gudfar Nils Ferlin. Ole efter min far. och Hilmer efter min fars mormor Hilma Saxberg. Tillnamnet Torvalds hittade pappa på alldeles själv. I det sista numret av Svensk Ungdom – skolungdomsförbundets tidning - från 1935 finns följande lilla notis på sidan 2: ”Förbundssekreteraren önskar härmed tillkännagiva läsekretsen, att hans namn fr.o.m. Svenska dagen i år är Ole Torvalds. Knappt 10 år senare föddes jag i Ekenäs den 7 augusti 1945. Föregående dag hade den första i krig använda atombomben tillintetgjort den japanska staden Hiroshima. Jag föddes alltså i atomåldern. Om vi tar alla månader under efterkrigstiden hade augusti 1945 det högsta födelsetalet. Det föddes drygt 11,000 barn den månaden. Jag växte upp i Helsingfors och började min - ibland ganska problematiska - anpassning till den officiella verkligheten i Bangatans folkskola. Maria Mangs hette min lärarinna och hon var inte alltid särskilt imponerad av vad jag företog mig. Den första allvarligare konflikten uppstod när jag kastade en snöboll i lärarinnan Plans stövlett. Jag gjorde det av någon orsak alldeles med vett och vilja. Min skolgång fortsatte i Svenska Lyceum. Där klarade mig någorlunda i det som var skolgårdens viktigaste kunskapsområde. Att kunna slåss. Under det första året hade jag en ansenlig mängd anmärkningar i dagboken, men Riku (Carl-Erik?) Richter slog mig med ett tiotal. Rekordet var tre anmärkningar en lördag. Vi hade bara fyra timmar lektioner. Fortsättningen blev inte stort bättre. Men min huvudsysselsättning övergick så småningom från slagsmålen till att utverka lediga timmar. Det var av någon anledning relativt lätt att locka lärarna att gå med på att en timme inte skulle hållas. Det hela slutade i alla fall med en grandios konflikt. Evert Weckström och jag hade mycket divergerande åsikter om vad klassen hade gjort och ryktet förtäljer att en del av mina klasskamrater var övertygade om att jag tänkta slå Evert. Det gjorde jag inte, men tog ner en del av rappningen när jag smällde igen dörren efter mig. Det var sista gången jag stängde en dörr i Svenska Lyceum. Följande termin öppnade jag dörren till Drumsö svenska samskola. Det var – för att uttrycka det milt – en ganska stor förändring att komma från en pojkskola med 800 busfrön till en skola där det fanns en massa flickor – och blivande kvinnor – på klassen. Min karriär i Druma blev inte helt utan problem. På studentklassen kom jag ihop mig med skolans mycket bestämda rektor Erik Ehrstedt. Den konflikten slutade med att jag relegerades på två veckor. En vecka före jullovet och en vecka efter. Jag ringde nog till Skolstyrelsen och bad att få tala med Gösta Cavonius. Han rådde mig att låta saken vara. Han antog nämligen att en officiell klagan till skolstyrelsen enbart skulle leda till att inte en enda skola i hela landet skulle ta emot mig. Resten av livet har egentligen gått i samma tecken. Små eller medelstora uppror. Jag har trivts ganska bra med det. Sextiotalisten Största delen av min barndomstid och tidiga ungdom var jag ensamförsörjarens son. Mamma hade alldeles i början av 50-talet gift om sig med violinisten Kai Kajanus, men det äktenskapet upphörde under ganska snabbt. Under det spännande presidentvalet 1956 hade vi redan en underhyresgäst (som hette Malmström) i det tredje rmmet på Rådmansgatan. Mamma jobbade på Finlands resebyrå i hörnet av Norra Espen och Unionsgatan. Lönen för resebyråtjänstemannen gav inget upphov till någon dans på rosor. I ett tidigt skede av min ungdomstid hade jag börjat läsa böcker i stora mängder. Vi hade flyttat - min mamma Märta Kajanus och jag - till en tvåa på Skarpskyttegatan och det var kort väg till det gamla huvudbiblioteket. Jag började från A och läste allt jag kom över. Bl.a. Aristoteles utan att förstå särskilt mycket. Småningom kom jag till L och Ivar Lo-Johansson. Det var en vändpunkt, som gjorde mig till sextiotalist. I samma väva läste en annan författare på L - Linna. Man kan alltså säga att min tidiga världsbild präglades av Lo-Johansson och Linna. Det var en frukbar jordmån för radikalare politiska åsikter. Jag blev rabulisten och motströmsnavigatören. I Skolungdomsförbundet utvecklades långsamt en liten grupp kulturellt en smula radikalare. En del var egentligen enbart kulturellt radikala (Ink von Essen och Anna "Mikke" Törnqvist). Jag var av någon orsak politisk. Jag har nästan i hela mitt liv haft åsikter om politik. Den andra passionen var flickor. Fotbollen blev. Min första riktigt stora kärlek var "Mikke". Det var ett stormigt förhållande, som så småningom ledde till ett stormigt äktenskap och två barn (Linus -69 och Sara -71) Arbete Efter studentexamen tentade jag in till juridiska. Antagligen ville jag bara visa att jag kunde komma in. Samtidigt började jag jobba på Studenternas internationella hjälp. Nästan samtidigt hade jag också fått ett vikariat på Finska notisbyråns utrikesredaktion - efter Johanna Westman, som for till Tanzania. Jag övertalade Mikke att ta jobbet och hon finns kvar där fortfarande. (Någonting bestående.) Nicke