...och vad gör vi nu...

...och vad gör vi under
de följande fyra åren...

Efter en hastig genomläsning av regeringsprogrammets dryga 60 sidor finns det en uppenbar slutsats och några lite dimmiga. Den uppenbara slutsatsen handlar om oppositionens uppgift och den säger entydigt att det inte kommer att vara lätt.

Politik i dagens Finland har en underlig egenhet: regeringspartierna sneglar på oppositionen och försöker oskadliggöra den genom att vara mera idoga försvarare av oppositionens målsättningar än oppositionen själv. Så gick det med skattepolitiken i den föregående regeringen och så förefaller det gå med avtals- och välfärdspolitiken i den nya regeringen. Det skapar en lite förvirrad situation. För att förverkliga högerns skattepolitiska krav 2003 skulle man alltså rösta på socialdemokraterna och för att förverkliga en låglöneinkomstpolitik 2007 skulle man alltså rösta på Samlingspartiet.

Det är alldeles naturligt i landet Upp-och-ner.

Men det skapar i alla fall lite förvirring.

Program på

Mest förvirring förefaller det skapa inom SDP. Maarit Feldt-Ranta ondgjorde sig över att det i regeringsprogrammet fanns en nästan oändlig uppsättning ord sammansatta utgående från kunskap (osaaminen). Men hon hade naturligtvis glömt bort att kolla hur många gånger samma ord användes i Paavo Lipponens betydligt kortare regeringsprogram från 1999. På några få sidor användes ord konstruerade kring kunskap-osaaminen 26 gånger.

Det handlar alltså om konsulternas och maktens språk. Det är ett språk som våra socialdemokrater lärde sig onödigt väl och som det kommer att vara lätt smärtsamt att avvänja sig från.

Men det är – sist och slutligen – en ganska klen tröst att SDP och Vänsterförbundet kommer att ha problem. Problem kommer nämligen också SFP att ha – om också av en lite annan karaktär.

SFP:s utmaningar kommer att vara av två slag.

Dels måste partiet visa sig vara ett nationellt parti, som har en åsikt om någonting annat än den kuststräcka, som bebos av den befolkningsgrupp som våra finska bröder kallar rantaruotsalaisia.

Dels måste partiet göra slut på tendensen att (för)blöda väljare till höger och vänster.

Det är lättare sagt än gjort – i vardera fallen. Men inte omöjligt

Stefan Wallin har nu fått en ministerpost, som omfattar två områden med tentaklerna djup inne i den finska folksjälen: idrott och kultur. Tidigare erfarenhet visar att kulturministrar har relativt lätt att få positiv publicitet – också om det ibland var en aning billigt.

Ett säkert sätt är att besöka Sotkamon Jymys hemmamatcher i bobollsserien. Och om man ännu ställer upp för eftersnacket i restaurang Känsäkoura är framgången säker. (Men då måste man kunna taktiken kring ajolähtö och tahallinen väärä.)

utan fonder

Det finns också mera gedigna insatsmöjligheter. Tidningen Lapin Kansa förtäljde under vintern, att teatern i Kemi utsattes för hårda ekonomiska krav med siffror på hur många stolar som skulle fyllas per föreställning. Målsättningar av den sorten dikteras av kommunernas eländiga villkor, men hamnar naturligtvis på kulturministerns arbetsbord.

Och någonstans ute i obygderna hotades en musikskola av indragning.

På kulturministerns arbetsbord hamnar alltså räkningar som har att göra med att verkligen försöka vara Suomalainen kansanpuolue. Det är viktigt för SFP:s framtid att Wallin framstår som hela landets kulturella försvarsministerminister. Det bygger i sin tur ner den mur som nu finns kring partiet och som drabbar oss speciellt hårt i huvudstadsregionen.

De verkliga utmaningarna handlar alltså – liksom för SDP – om medborgarnas förtroende. Och det är en invecklad fråga och handlar om mera istadiga tendenser.

Den övergivna

SFP:s Helsingforskrets hade på sitt årsmöte ett första försök till analys av valresultatet. Det visade att partiet i det stora hela höll sina positioner i stadsdelar, som man med lite självironi kunde beteckna som områden för svenskatalande (lite) bättre folk. Men ute i förstäderna borde partiet ha tagit 6000 röster till.

Vi borde alltså ställa frågan så här: Vad borde partiet göra för att hålla sina röster i de traditionella områdena och ta nya röster i förstäderna?

Jag tror att delar av svaret på frågan också handlar om kultur. Ännu under 50- och 60-talet fanns det en övergripande identitet som handlade om att vara finlandssvensk. Det var en identitet som delvis byggde på gamla språkliga konflikter och som manifesterade sig i att man talade ganska skraltig finska. Den tiden är – oundvikligen – förbi i Helsingfors. Identiteterna bygger idag på andra element: utbildning, yrke, sociala omständigheter och framtidsvyer.

Partiet i

I den här meningen kommer partiet inom fyra år att stå inför nya utmaningar. I år blödde SFP en hel del på grund av Niinistö-effekten. Den hade grundmurats redan under presidentvalet och var ganska omöjlig att stoppa i efterhand. Men som fenomen var effekten inte ny. Sex åt tidigare hade Tarja Halonen åstadkommit en motsvarande effekt, men åt andra hållet. Och det är just den här situationen – partiet-mellan-valens-effekter – som skapar mest friktion inom väljarkåren.

I nästa riksdagsval kommer vi att tävla mot en vänsteropposition. Det kommer i sin tur att kräva mera social insikt än regeringsprogrammets skattepolitiska avsnitt riktigt utlovar.

Nils Torvalds