Utgångspunkter

för att förstå vår tid

Ny version 25.3.2007

1. Det klassiska medborgarsamhällets djupgående förändring är (kanske) förändringens mest grundläggande drag. Det gamla medborgarsamhällets grundstrukturer uppstod i samband med de stora moboiliseringsvågorna och det kännetecknande var att människorna blev medlemmar i en rörelse som utgjorde en del av samhällsstrukturen. De blev alltså inte medlemmar i Republiken Finland utan deras medlemskap förmedlades genom någon av de stora folkrörelserna.

Den här strukturen bryts nu upp samtidigt som den lever kvar i de äldsta ålderskohorterna och eventuellt i de stora årsklasserna (som genom ”uppvaknandet” på 60-talet egentligen anslöt sig till traditionen från de stora folkrörelserna).

Det finns alltså här en motsättning, som har alla förutsättningar att utveckla sig till en generationsmotsättning (i synnerhet som den gamla traditionens representanter under de närmaste 10-20 åren kommer att bli ganska kostsamma).

Men den avgörande frågan handlar om hur det nya medborgarsamhället struktureras. Vilka är de vitala och innehållsskapande förbindelserna, som skapar samhörighet mellan medborgarna? Och av vilken art är den här nya samhörigheten? (Henrik Stenius?)

2. Men lite i motsats till logiken i resonemanget om medborgarsamhällets uppbrott från de gamla strukturerna tror jag att vi fortfarande lever i en ideologisk terräng som bestäms av 1900-talets stora händelser (Oktober-revolutionen, den stora depressionen, andra världskriget och det kalla kriget). Det finns ingen stor händelse genom vilken de nya generationerna definierar sin världsbild. Därför förblir den en aning suddig och flytande. Men till råstenarna i den här terrängen hör den förkortade diskursen om de totalitära systemen, öst-väst motsättningen (som förkortade västvärldens interna diskurs om demokratins egentliga innehåll och nu upprätthåller en stark tendens till neokolonialism kring världens energiresurser).

1. Det kalla kriget lämnade efter sig en ideologisk tomhet, som i synnerhet efter Sovjetunionens sammanbrott omfattar alla politiska partier. Alla säger sig stå för demokrati och välfärd, men ingen förefaller egentligen ta demokratins och välfärdens egentliga utmaningar riktigt på allvar.

2. Sovjetunionens sammanbrott har (isynnerhet på högerkanten, se t.ex. EVAs vvd Jyrki Haikonen i HeSa 25.3.2007, sid. c 6) huvudsakligen uppfattats som marknadsekonomins seger över planekonomin och inte som en relativt väl fungerande demokratins seger över ett system, som aldrig förmådde infria sina demokratiska löften. Den ideologiska tyngdpunken blev alltså marknaden, inte demokratin. Redan det är en besvärlig definition.

3. Den internationella politikens omstrukturering från 1991 framåt sammanföll av många, och delvis tillfälliga, orsaker med neoliberalismens frammarsch. En viktig drivkraft i den utvecklingen var den begynnande globaliseringen, som alldeles definitionsmässigt innebar en hårdare konkurrens och därför betonade konkurrensen på demokratins bekostnad.

4. Rysslands hela utveckling till från det demokratiska genombrottet till Putins kontrollerade semidemokrati genomfördes som ett neoliberalt projekt.

3. Politikens spelfält bestäms på ett internationellt plan av starka neoliberalistiska strukturer. De viktigaste är WTO och EU (som har blivit en allt mera öppet neoliberal institution). Det återspeglar sig också i att nästan all ekonomisk diskurs – inbegripet Löntagarnas ekonomiska forskningsanstalt – har samma teoretiska utgångspunkter.

1. Neoliberalismen definierar frihet enbart som frånvaro av tvång och det främsta tvånget är statens skatter. Det är en allvarlig förkortning av verklighetens utmaningar.

4. Den demokratiska modell som byggdes upp under den stora mobiliseringsvågen i sekelskiftet 1800-tal/1900-tal, har förlorat mycket av sin demokratiska energi.

1. Partierna har blivit halvstatliga organisationer, som huvudsakligen upprätthåller sin verksamhet med skattemedel. Det skapar med nödvändighet ett avstånd till medborgaren, som inte längre kan lita på partistrukturen.

2. Fackföreningsrörelsen har professionaliserats och förvandlats till en lobbyorganisation. Den har alltså upphört att vara en försvarande demokratisk kanal för under- och medelklass.

3. De allmänbildande och allmännyttiga folkrörelserna har huvudsakligen integrerats inom ramen för en statlig resursfördelning. De utför fortfarande en viktigt uppgift, men leds indirekt av den institutionaliserade resursfördelningen, inte av sin medlemsbas.

4. Internationaliseringen av beslutsprocessen har gått mycket snabbare än internationaliseringen av medborgarsamhället. Till den utvecklingen finns det institutionella orsaker. De fem friheterna ställer medborgaren i ganska oskyddad position: kapitalet rör sig med elektronens hastighet, arbetskraften människan fortfarande till fots. Det skapar asymmetri som är svårbemästrad och som inte uppmuntrar till självstyrd aktivitet.

5. De neoliberala strukturerna skapar handlingsmönster (genom rationaliseringar och beställar-producent-organisationer) som i tilltagande utsträckning är auktoritära. Det skapar specifika problem.

1. Demokratiska ideal inom den offentliga förvaltningen förkrymps till att handla om formell effektivitet. Samtidigt rationaliseras verksamheten och förlorar i innehåll. Det leder till att arbetets meningsfullhet för dem som arbetar inom den offentliga förvaltningen minskar. De utmanande uppgifterna privatiseras, de rutindominerade out-sourcas.

2. Modellerna för den offentliga förvaltningen tas i allt större utsträckning från den privata sektorn också om undersökningar visar att den offentliga sektorn kunde leva väl på större intern trygghet och starkare innovationsvilja.

3. Den ekonomiska effektiviteten mäts nästan uteslutande i enkla prestanda. Vare sig transaktionskostnaderna inom förvaltningen eller de sociala kostnaderna, som följer av oöverlagda och kortsiktiga rationaliseringar, beaktas.

4. En av tidens stora utmaningar handlar alltså om att återupprätta demokratiska och effektiva modeller för den offentliga förvaltningen. Det kan inte ske på annat sätt än genom en medborgerlig självstyrelse bland de offentligt anställda. (Men modellen måste utarbetas med största konkretion.)

6. Utmaningarna för en global säkerhetspolitik har idag nya komponenter. Säkerhets- och energipolitik smälter samman till en internationell utmaning som handlar om rättvisa, en hållbar utveckling och en internationell miljöpolitik.

1. Förenta staterna vill utveckla NATO till en internationell militär- och energipolitisk garant. Den utvecklingen innebär att också Europa blir delaktig av Förenta staternas energipolitiska beslut.

2. En positiv lösning förutsätter att Europa kunde skapa en fungerande och effektiv internationell energipolitik.

7. Miljöpolitik (Thomi)

8. Demokratins självförsvar förutsätter nu

1. bindande folkomröstningar,

2. ett alternativt program för att utveckla EU till en mera demokratisk internationell institution,

3. ett uppoffrande arbete för att utgående från nya förutsättningar återupprätta och bygga ut medborgarsamhället,

4. en starkare kontroll över den politiska elitens ekonomiska resurser (valkampanjen visade att medborgarnas resurser inför ett val är oerhört olika, partifinansieringen åstadkommer mera ont än gott),

5. en medveten och kritisk internationell solidaritet (där människorätter och teknologisk spridning går hand i hand.