Tillbaka
Låt er inte luras av pratet kring skattelättnadern
För att inte i efterhand bli beskylld för att ligga lågt i besvärliga frågor följande konstaterande:
I sociologisk teori kring den moderna staten talar man idag om "entrenchment of the well-fare state". Det betyder - i korta ordalag - att man kringgärdar välfärdssamhället för att förhindra dess tillväxt och/eller utveckling. Det sker huvudsakligen med hjälp av skattesänkningar och med hänvisningar till "dynamiska effekter".
Milton Friedman skrev om dynamiska effekter (tillsammans med Anna Schwartz) i ett grundläggande verk om Förenta staternas penninghistoria (Monetary History of the United States 1867-1960). Den dynamiska effekten KAN alltså åstadkomma ökad tillväxt under uppgångsfasens början och den KAN leda till att effektiviteten i nationalekonomin växer och kompenserar skattebortfallet. Men vi läste alla i vår barndom om baron von Münchausen. Han kunde lyfta sig och sin häst ur dyn genom att gripa tag i sitt hår och bara lyfta. Det bekymmerslösa pratet kring skattesäkningarna är alltså baronens recept. Benjamin Friedman skrev "The Day of Reckoning" (ungefär Hämndens dag) om vad som händer sen - efter skattesäkningarna. Men våra politiker är inte kända för att följa med den intellektuella debatten - eller någon debatt överhuvudtaget. (Och Gud sig förbarme för att bli likadan...)
Politiken idag är nedlusad med dessa baroner, och den som vill lura sig själv (och andra) gör klokt i att rösta på något av våra Münchausen-partier. Det finns Det nationella partiet för Münchausen-samling, Centermünchausenisternas parti, det socialdemokratiska münchausenpartiet och Svenskar för Münchausen.
Men huvudsakligen är skattesäkningarna ett nollsummespel, som handlar om vilken konsumtion vi därmed väljer. Undersökningarna (Jäntti med flera) visar att skattesänkningarna har lett till en stark inkomst- och/eller förmögenhetsutveckling den sista decilen och i den sista procenten. Resten av oss knegar på som om ingenting hade hänt. (För oss hände det inte så mycket!)
En del av skattesänkningarna KAN vara styrningsinstument för att rationalisera den offentliga sektorn, men då MÅSTE det finnas ett rationellt program för dessa rationaliseringar (och inte enbart en head count på finansministeriet - under ledning av Eero von Münchausen Heinäluoma och hans drabant Sailas [eller var det värtom?]).
Problemet ligger i att decilerna 3-8 (medelklassen) bär huvudbördan (både av kommunalskattem, statsskatten, pensionsavgifterna och mervärdesskatten) och att de nu - med rätta - känner sig lurade. Vi avskaffade förmögenhetsskatten, sänkte skatten på kapitalinkomster under medelklassens skattesats (vilket var vansinne eller självplågeri). Nu står vi där - med vår tvättade hals - och funderar på hur vi kunde lyfta oss i håret eller uppfinna evighetsmaskinen.
Glada valhälsningar - alltså
I sociologisk teori kring den moderna staten talar man idag om "entrenchment of the well-fare state". Det betyder - i korta ordalag - att man kringgärdar välfärdssamhället för att förhindra dess tillväxt och/eller utveckling. Det sker huvudsakligen med hjälp av skattesänkningar och med hänvisningar till "dynamiska effekter".
Milton Friedman skrev om dynamiska effekter (tillsammans med Anna Schwartz) i ett grundläggande verk om Förenta staternas penninghistoria (Monetary History of the United States 1867-1960). Den dynamiska effekten KAN alltså åstadkomma ökad tillväxt under uppgångsfasens början och den KAN leda till att effektiviteten i nationalekonomin växer och kompenserar skattebortfallet. Men vi läste alla i vår barndom om baron von Münchausen. Han kunde lyfta sig och sin häst ur dyn genom att gripa tag i sitt hår och bara lyfta. Det bekymmerslösa pratet kring skattesäkningarna är alltså baronens recept. Benjamin Friedman skrev "The Day of Reckoning" (ungefär Hämndens dag) om vad som händer sen - efter skattesäkningarna. Men våra politiker är inte kända för att följa med den intellektuella debatten - eller någon debatt överhuvudtaget. (Och Gud sig förbarme för att bli likadan...)
Politiken idag är nedlusad med dessa baroner, och den som vill lura sig själv (och andra) gör klokt i att rösta på något av våra Münchausen-partier. Det finns Det nationella partiet för Münchausen-samling, Centermünchausenisternas parti, det socialdemokratiska münchausenpartiet och Svenskar för Münchausen.
Men huvudsakligen är skattesäkningarna ett nollsummespel, som handlar om vilken konsumtion vi därmed väljer. Undersökningarna (Jäntti med flera) visar att skattesänkningarna har lett till en stark inkomst- och/eller förmögenhetsutveckling den sista decilen och i den sista procenten. Resten av oss knegar på som om ingenting hade hänt. (För oss hände det inte så mycket!)
En del av skattesänkningarna KAN vara styrningsinstument för att rationalisera den offentliga sektorn, men då MÅSTE det finnas ett rationellt program för dessa rationaliseringar (och inte enbart en head count på finansministeriet - under ledning av Eero von Münchausen Heinäluoma och hans drabant Sailas [eller var det värtom?]).
Problemet ligger i att decilerna 3-8 (medelklassen) bär huvudbördan (både av kommunalskattem, statsskatten, pensionsavgifterna och mervärdesskatten) och att de nu - med rätta - känner sig lurade. Vi avskaffade förmögenhetsskatten, sänkte skatten på kapitalinkomster under medelklassens skattesats (vilket var vansinne eller självplågeri). Nu står vi där - med vår tvättade hals - och funderar på hur vi kunde lyfta oss i håret eller uppfinna evighetsmaskinen.
Glada valhälsningar - alltså