Tillbaka
Om livets - och andens - fattigdom
Barnbidraget höjdes 1994, 1995 sänktes det - för första gången i Finlands historia. Det var alltså regnbågsregeringen under Lipponen.
Man (vi?) har avskaffat ensamförsörjaravdragen och FÖRENKLAT beskattningen. I inkomststatistiken låter det här sig avläsas genom att ensamförsörjande kvinnor sitter speciellt illa till OCKSÅ när det gäller att komma in i arbetslivet. De råkar ut för att 80 procent av deras tilläggsförtjänster slukas av skatterna. Det är en kombinerad fattigdoms- och flitfälla.
Inkomstastatistiken från 1995 till 2005 visar (på samma sätt som undersäkningar om Förenta staternas inkomstutveckling) att mellangrupperna (i statistiska sammanhang den femte decilen, men resonemanget gäller också den sjätte och sjunde och den fjärde och tredje - dvs. majoriteten av befolkningen) har förlorat draghjälpen från den nionde och den tionde decilen. De lever nu sitt eget liv med avsevärt myclet större inkomstökningar (den tionde decilens medelninkomst har under åren ökat med 59 procent, den första decilens inkomster har ökat med 9.7 procent, den femte decilens 26 procent).
Vi har alltså fått en amerikansk inkomstfördelning.
Men det är inte ännu riktigt allt. När vi ser hur inkomstfördelningen efter skatt och inkomstöverföringar ser ut, blir bilden bara mera bjärt. Från 1990 till 2002 steg den tillbudsstående inkomsten för den första decilen med 1,09 procent, för den femte med 14,27 procent och för den nionde med 19,90 MEN för den tionde med 44,09. Siffrorna (som alltså ifråga om tidperioden inte är helt jämförbara MEN GER EN FINGERVISNING OM HUR DET HAR GÅTT) antyder att hela resoenemanget om skattesänkningar EGENTLIGEN (!!!!!) enbart har brtjänat den tionde inkomstdecilen.
Skattesänkningarna ger alltså inte mera drag under galoscherna - förutom för en liten del. Men man KRINGÄRDAR välfärdssamhället med skattesänkningarna och gör det I LÄNGDEN omöjligt att upprättahålla en dräglig servicenivå. Samtidigt kommer vi, pga av åldersstrukturen, att ha ett ökande tryck på välfärden.
Hälsningar,
Nicke
Man (vi?) har avskaffat ensamförsörjaravdragen och FÖRENKLAT beskattningen. I inkomststatistiken låter det här sig avläsas genom att ensamförsörjande kvinnor sitter speciellt illa till OCKSÅ när det gäller att komma in i arbetslivet. De råkar ut för att 80 procent av deras tilläggsförtjänster slukas av skatterna. Det är en kombinerad fattigdoms- och flitfälla.
Inkomstastatistiken från 1995 till 2005 visar (på samma sätt som undersäkningar om Förenta staternas inkomstutveckling) att mellangrupperna (i statistiska sammanhang den femte decilen, men resonemanget gäller också den sjätte och sjunde och den fjärde och tredje - dvs. majoriteten av befolkningen) har förlorat draghjälpen från den nionde och den tionde decilen. De lever nu sitt eget liv med avsevärt myclet större inkomstökningar (den tionde decilens medelninkomst har under åren ökat med 59 procent, den första decilens inkomster har ökat med 9.7 procent, den femte decilens 26 procent).
Vi har alltså fått en amerikansk inkomstfördelning.
Men det är inte ännu riktigt allt. När vi ser hur inkomstfördelningen efter skatt och inkomstöverföringar ser ut, blir bilden bara mera bjärt. Från 1990 till 2002 steg den tillbudsstående inkomsten för den första decilen med 1,09 procent, för den femte med 14,27 procent och för den nionde med 19,90 MEN för den tionde med 44,09. Siffrorna (som alltså ifråga om tidperioden inte är helt jämförbara MEN GER EN FINGERVISNING OM HUR DET HAR GÅTT) antyder att hela resoenemanget om skattesänkningar EGENTLIGEN (!!!!!) enbart har brtjänat den tionde inkomstdecilen.
Skattesänkningarna ger alltså inte mera drag under galoscherna - förutom för en liten del. Men man KRINGÄRDAR välfärdssamhället med skattesänkningarna och gör det I LÄNGDEN omöjligt att upprättahålla en dräglig servicenivå. Samtidigt kommer vi, pga av åldersstrukturen, att ha ett ökande tryck på välfärden.
Hälsningar,
Nicke