Tillbaka
Noeliberalismens senaste intrång
I måndagens (26.2.) HeSa skriver Kerstin Ekman på sidan B12 en liten insändare kring idrottsföreningarna och talkon. Det lönar sig att särskåda den insändaren. Kerstin har tidigare talat om problemet, men uppenbarligen för det mesta för döva öron.
Formellt handlar det om ”skatteneutralitet”, dvs att skatterna inte skall favorisera eller diskriminera någon som opererar på marknaden.
Men innehållsmässigt handlar det OCKSÅ om någonting annat. Det handlar om späckhuggaren.
Allt sedan Margret Thacher har en del av offentliga ekonomins kassaflöden förts ut på marknaden. Argumentet har för det mesta handlat om att skapa mera effektivitet, men utvecklingen har inte varit alldeles problemfri – för att nu uttrycka det med ytterst små bokstäver.
En del av den här utvecklingen har blivit att man säljer ut kostandseffektiv och hygglig service och istället får kostandsineffektiv, ogenomskinlig och dålig service.
Alla kommer vi ihåg Gagar och upphandlingsservicen för ädlre.
England var en föregångare på det här området och engelska rapporter talar nu om oerhört dyra och oerhört ogenomskinliga lösningar, som slutar med att den offentliga parten i avtalet måste köpa ut sig ur ett avtal, som blivit för dyrt. (När Helsingfors i förhållande till Gagar sade att man inte kan bli av med avtalet handlade det ju om precis samma juridiska problem.)
I Förenta statern har problemet redan vuxit beslutsfattarna över huvudet. För några veckor sedan fanns det i New Yrok Times en artikel om vad allt som har sålts ut.
Men i Finland blir problemet speciellt intressant eftersom det kommer att beröra en central kulturell institution: talkoverksamheten. Den konflikten belyser också speciellt väl vad det egentligen handlar om.
Ända sedan neoliberalismens början har man förfäktat, att gemensam verksamhet rent definitionsmässigt är skadlig. (Läs Macur Olsens bok ”The Logic of Collective Action”). Talkoverksamhet är alltså ur ett neoliberalt perspektiv skadligt eftersom människorna tillsammans gör någonting som ett bolag kunde ta hand om och göra vinst på.
Men vi får samtidigt ett annat problem – ett problem som eventuellt är betydligt större. Det problemet handlar om ”Bowling Alone”, om att inskränka den mänskligt grundläggande gemensamma verksamheten till någonting obetydligt. Amitai Ezioni talar om den mänskliga kommunaliteten, som nu trängs bort från kärnområden i samhället.
Engelska undersökningar visar att de mentala problemen i vårt samhälle har vuxit oerhört snabbt och det är ett relativt välgrundat antagande att det problemet delvis just beror på att vår gemensamma mänskliga verksamhet håller på att hamna på undantag.
Vi är sociala varelser och vi måste få sköta en del av våra gemensamma åtgärder – just det – gemensamt!
Och vad har vi fått. Vi kan idag inte ordna gemensamma möten i våra skolor eftersom man har skapat ett kostnadsberäkningssystem, som inte skall diskriminera företagare på området.
Hur dum får man vara? Och hur mycket kan man lura oss?
Nicke
Formellt handlar det om ”skatteneutralitet”, dvs att skatterna inte skall favorisera eller diskriminera någon som opererar på marknaden.
Men innehållsmässigt handlar det OCKSÅ om någonting annat. Det handlar om späckhuggaren.
Allt sedan Margret Thacher har en del av offentliga ekonomins kassaflöden förts ut på marknaden. Argumentet har för det mesta handlat om att skapa mera effektivitet, men utvecklingen har inte varit alldeles problemfri – för att nu uttrycka det med ytterst små bokstäver.
En del av den här utvecklingen har blivit att man säljer ut kostandseffektiv och hygglig service och istället får kostandsineffektiv, ogenomskinlig och dålig service.
Alla kommer vi ihåg Gagar och upphandlingsservicen för ädlre.
England var en föregångare på det här området och engelska rapporter talar nu om oerhört dyra och oerhört ogenomskinliga lösningar, som slutar med att den offentliga parten i avtalet måste köpa ut sig ur ett avtal, som blivit för dyrt. (När Helsingfors i förhållande till Gagar sade att man inte kan bli av med avtalet handlade det ju om precis samma juridiska problem.)
I Förenta statern har problemet redan vuxit beslutsfattarna över huvudet. För några veckor sedan fanns det i New Yrok Times en artikel om vad allt som har sålts ut.
Men i Finland blir problemet speciellt intressant eftersom det kommer att beröra en central kulturell institution: talkoverksamheten. Den konflikten belyser också speciellt väl vad det egentligen handlar om.
Ända sedan neoliberalismens början har man förfäktat, att gemensam verksamhet rent definitionsmässigt är skadlig. (Läs Macur Olsens bok ”The Logic of Collective Action”). Talkoverksamhet är alltså ur ett neoliberalt perspektiv skadligt eftersom människorna tillsammans gör någonting som ett bolag kunde ta hand om och göra vinst på.
Men vi får samtidigt ett annat problem – ett problem som eventuellt är betydligt större. Det problemet handlar om ”Bowling Alone”, om att inskränka den mänskligt grundläggande gemensamma verksamheten till någonting obetydligt. Amitai Ezioni talar om den mänskliga kommunaliteten, som nu trängs bort från kärnområden i samhället.
Engelska undersökningar visar att de mentala problemen i vårt samhälle har vuxit oerhört snabbt och det är ett relativt välgrundat antagande att det problemet delvis just beror på att vår gemensamma mänskliga verksamhet håller på att hamna på undantag.
Vi är sociala varelser och vi måste få sköta en del av våra gemensamma åtgärder – just det – gemensamt!
Och vad har vi fått. Vi kan idag inte ordna gemensamma möten i våra skolor eftersom man har skapat ett kostnadsberäkningssystem, som inte skall diskriminera företagare på området.
Hur dum får man vara? Och hur mycket kan man lura oss?
Nicke