Tillbaka
Den här inlagan går nu på lite större fördelning eftersom jag tror att frågan är viktig. Och svår i dubbel bemärkelse. Den är invecklad och bekymmersam.
Under de senaste dagarna har jag försökt hitta olika aspekter på hela problemställningen. Joseba Zulaikas bok, som antagligen är den mest djuplodande och den minst propagandistiska, försöker jag komma över under de närmaste dagarna. Så fort jag har den återkommer jag också på den punkten. En fingervisning kan ni få via Google Books. Där finns enskilda sidor och innehållsförteckningen.
Det första problemet handlar om utredningen. Ju mera jag har läst, desto mera övertygad har jag blivit om att den är överoptimistisk. Eventuellt också propagandistisk.
I det här sammanhanget går jag in på två aspekter: 1) vad är realtistiskt att tänka sig i fråga om besökare, 2) vad är det Guggenheim-Helsinki (som det ju kommer att heta) egentligen handlar om?
Om ni är intresserade av muséernas besökarfrekvenser finns det god statistik. The Art Newpaper publicerar årligen "Exhibition & museum attendance figures". Finns på nätet och jag plockade ner 2009 och 2010. Ur statistiken finns det några lärdomar:
1. Världens stora muséer håller en viss rangprdning och den förefaller inte förändra sig särskilt mycket. Det är alltså en struktur, som det gäller att tränga in i under synnerligen hård konkurrens. I spetsen finns Louvre, British Museum, Metropolitan Museum of Arts, National Gallery (London), Tate Modern (London). Moderna muséet kommer ganska långt ner på listan med 600,000 besökare. Oslos Nasjonalgalleri kommer ännu lägre med 421,000. Mitt emellan finns Louisiana med 475t. Whitney Museum - med Hopper - finns långt nere med 318t.
2. Listan över enskilda utställningar är också intressant eftersom det också där finns mönster inom vilka Guggis-Skatan skall tävla. Om man förkortar den framställningen behövs det alltså tre mycket goda utställningar per år. Lite i klass med Guggenheim Bilbaos utställning om Frank Lloyd Wright, som alltså lockade 243t besökare - ca 2500 per dag. Men här finns ett eller två problem. Utställningen började i Guggis-NY, sedan fick Bilbao den. Om Guggis-Skatan kommer tredje i en sådan sekvens är marknaden redan långt tillfredsställd.
3. Hur det här sekvenserna av topputställningar fungerar kan ni i tabellerna kolla med SFMoMa. De kräver ett nätverk - och en framskjuten position i nätverket. Och det är inte helt illa om det finns en miljonstad i omgivningen.
4. Den andra stora delen av utmaningen handlar om kulturturism. Det är ett lite suddigt område där en stor del av skiverierna inte är särskilt vetenskapliga utan mera handlar om marknadsföring. Men i alla fall. Kulturturismen bygger på "den nya medelklassen", dvs. den övre medelklass, som har utbildning, relativt mycket pengar och tid. Det är ett ganska tunt segment och förutsätter - i mitt tycke - betydligt mera än det som nu finns redovisat i Guggis-rapporten.
5. Kulturturismen "bongar" saker som är intressanta eller inne. Dewn förteckningen visar att det är ganska begränsade områden: impressionister ellr post-impressionister, Picasso, van Gogh, Renoir, Kandinsky, Miró, Gauguin eller också "antiikkia, antiikkia" med Tutankhamon, Rom eller Pompej...
6. Om den här panen alltså skall flyga - och det kunde vara en viktig arbetsgivare - måste planerna nog bli klarare och eventuellt bygga på en korsbefruktning mellan Guggis, Musikhuset och programskapande propellerhattar.
7. Sen finns det - och ni hittar det på HIM:s webbsida - Finland's Tourism Strategy to 2020. Igen alldeles intressanta målsättningar. Alla siffror säger att Helsingfors är inkörsporten för turism till Finland, men om staten inte är med om att förverkliga statens strategi blir det hela naturligtvis lite (o)lustigt. Guggis-utredningen säger ju också entydigt att staten är den som vinner mest på att muséet skulle etablera sig här. Hur skulle det alltså vara med lite SFP-kulturpolitik i regeringen? (Och inte bara hurtiga mejl om att privata investerare nu skall satsa...)
Veckan före jul var jag i Stockholm och tittade på Moderna muséet och på Nationalmuseum. På MM var det framförallt Turner, som var jättefin och med en tekniskt välfungerande och kulturellt högstående - ursprungligen engelsk - guidning. På NM var det Peredvizhniki, dvs rysk sekelskifteskonst. Bra utställning, men ganska svåra lokaliteter och teknisk efterblivet. Senaste vår var jag inblandad i "Vapriikkis" utställning om det s.k. agitationsporslinet. Litet utrymme, underbara proslinsfigurer, en fantastisk arkitektur i utrymmet - men i den hårda konkurrensen om själarna - en besvikelse just i fråga om antalet besökare.
Så här alltså!
Hälsningar,
Nicke
Guggenheims problem
Utmaningen Guggenheim:
Kan vi stå för det - eller är det statens sak?
Den här inlagan går nu på lite större fördelning eftersom jag tror att frågan är viktig. Och svår i dubbel bemärkelse. Den är invecklad och bekymmersam.
Under de senaste dagarna har jag försökt hitta olika aspekter på hela problemställningen. Joseba Zulaikas bok, som antagligen är den mest djuplodande och den minst propagandistiska, försöker jag komma över under de närmaste dagarna. Så fort jag har den återkommer jag också på den punkten. En fingervisning kan ni få via Google Books. Där finns enskilda sidor och innehållsförteckningen.
Det första problemet handlar om utredningen. Ju mera jag har läst, desto mera övertygad har jag blivit om att den är överoptimistisk. Eventuellt också propagandistisk.
I det här sammanhanget går jag in på två aspekter: 1) vad är realtistiskt att tänka sig i fråga om besökare, 2) vad är det Guggenheim-Helsinki (som det ju kommer att heta) egentligen handlar om?
Om ni är intresserade av muséernas besökarfrekvenser finns det god statistik. The Art Newpaper publicerar årligen "Exhibition & museum attendance figures". Finns på nätet och jag plockade ner 2009 och 2010. Ur statistiken finns det några lärdomar:
1. Världens stora muséer håller en viss rangprdning och den förefaller inte förändra sig särskilt mycket. Det är alltså en struktur, som det gäller att tränga in i under synnerligen hård konkurrens. I spetsen finns Louvre, British Museum, Metropolitan Museum of Arts, National Gallery (London), Tate Modern (London). Moderna muséet kommer ganska långt ner på listan med 600,000 besökare. Oslos Nasjonalgalleri kommer ännu lägre med 421,000. Mitt emellan finns Louisiana med 475t. Whitney Museum - med Hopper - finns långt nere med 318t.
2. Listan över enskilda utställningar är också intressant eftersom det också där finns mönster inom vilka Guggis-Skatan skall tävla. Om man förkortar den framställningen behövs det alltså tre mycket goda utställningar per år. Lite i klass med Guggenheim Bilbaos utställning om Frank Lloyd Wright, som alltså lockade 243t besökare - ca 2500 per dag. Men här finns ett eller två problem. Utställningen började i Guggis-NY, sedan fick Bilbao den. Om Guggis-Skatan kommer tredje i en sådan sekvens är marknaden redan långt tillfredsställd.
3. Hur det här sekvenserna av topputställningar fungerar kan ni i tabellerna kolla med SFMoMa. De kräver ett nätverk - och en framskjuten position i nätverket. Och det är inte helt illa om det finns en miljonstad i omgivningen.
4. Den andra stora delen av utmaningen handlar om kulturturism. Det är ett lite suddigt område där en stor del av skiverierna inte är särskilt vetenskapliga utan mera handlar om marknadsföring. Men i alla fall. Kulturturismen bygger på "den nya medelklassen", dvs. den övre medelklass, som har utbildning, relativt mycket pengar och tid. Det är ett ganska tunt segment och förutsätter - i mitt tycke - betydligt mera än det som nu finns redovisat i Guggis-rapporten.
5. Kulturturismen "bongar" saker som är intressanta eller inne. Dewn förteckningen visar att det är ganska begränsade områden: impressionister ellr post-impressionister, Picasso, van Gogh, Renoir, Kandinsky, Miró, Gauguin eller också "antiikkia, antiikkia" med Tutankhamon, Rom eller Pompej...
6. Om den här panen alltså skall flyga - och det kunde vara en viktig arbetsgivare - måste planerna nog bli klarare och eventuellt bygga på en korsbefruktning mellan Guggis, Musikhuset och programskapande propellerhattar.
7. Sen finns det - och ni hittar det på HIM:s webbsida - Finland's Tourism Strategy to 2020. Igen alldeles intressanta målsättningar. Alla siffror säger att Helsingfors är inkörsporten för turism till Finland, men om staten inte är med om att förverkliga statens strategi blir det hela naturligtvis lite (o)lustigt. Guggis-utredningen säger ju också entydigt att staten är den som vinner mest på att muséet skulle etablera sig här. Hur skulle det alltså vara med lite SFP-kulturpolitik i regeringen? (Och inte bara hurtiga mejl om att privata investerare nu skall satsa...)
Veckan före jul var jag i Stockholm och tittade på Moderna muséet och på Nationalmuseum. På MM var det framförallt Turner, som var jättefin och med en tekniskt välfungerande och kulturellt högstående - ursprungligen engelsk - guidning. På NM var det Peredvizhniki, dvs rysk sekelskifteskonst. Bra utställning, men ganska svåra lokaliteter och teknisk efterblivet. Senaste vår var jag inblandad i "Vapriikkis" utställning om det s.k. agitationsporslinet. Litet utrymme, underbara proslinsfigurer, en fantastisk arkitektur i utrymmet - men i den hårda konkurrensen om själarna - en besvikelse just i fråga om antalet besökare.
Så här alltså!
Hälsningar,
Nicke