Skattepamfletten kommer - här ett smakprov på avslutningen!

”En rättvis
beskattning”

Det finns naturligtvis otaliga sätt att närma sig frågor som handlar om social rättvisa. I alla enskilda fall kommer det dessutom att visa sig att det inte finns någon större enighet. Både individuella och kollektiva utgångspunkter hamnar lätt i olösbara tvister om vad som kunde vara rättvist. Men oberoende av alla svårigheter kommer vi ändå att vara tvungna att fatta beslut, som i sin tur kommer att vägas på rättvisans känsliga våg.

Erik Lindahl skrev 1919 en avhandling under rubriken Die Gerechtigkeit der Besteurung (Beskattningens rättvisa). Han utgick från två typer av skattebetalare, A med relativt goda inkomster och B relativt fattig. Lindahl antog att A och B på grund av olika intressen och olika behov inte var kapabla att komma överens om hur beskattningen skulle utfalla. Han ritar följaktligen upp två – fullständigt teoretiska – preferenskurvor och konstaterar att A:s och B:s intressekurvor skär varandra i punkten P.

Så enkelt är det i teorin. Så svårt är det i praktiken.

Var punkten P fanns 1919 och var den finns 2011 är av oändligt många orsaker svårt att definiera.

Till Lindahls försvar måste man tillägga att han tillsammans med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin tillhörde den s.k. Stockholmsskolans förgrundsfigurer och Stockholmsskolan stod i sin tur, med Ohlin som oppositionsledare och Myrdal som ledande socialdemokrat, fadder för en del av teorierna kring det svenska välfärdssamhället. Det fanns alltså försök att också i praktiken lösa rättvisefrågorna.

Det är också klart att varje försök att skapa den rättvisa beskattningen är en i högsta grad politisk och ideologisk fråga. På den ultraliberala högerkanten hittar vi Friedrich von Hayek, som entydigt slår fast att social rättvisa ”inte tillhör misstagens kategorier utan är nonsens”. På den motsatta kanten har historien ibland fått bevittna företrädare för en radikal utjämning, men exemplen allt från 1600-talets England fram till det 1920-talets Sovjet-Ryssland och 2010-talets Nord-Korea, visar att den lösningen åtminstone inte är framkomlig i ett någorlunda moderniserat och tekniskt utvecklat samhälle.

Men mellan de här ytterligheterna finns det mer än nog utrymme för olika, varandra kompletterande och motstridiga infallsvinklar.
I det följande försöker jag peka på en knutpunkt bland alla de problem vi kommer att ställas inför.

Finansiellt lever vi i extremt stormiga tider. Bara för att kunna skapa oss en bild, som var och en kan kontrollera, kan vi ta Svenska litteratursällskapets förmögenhet som måttstock. Uppgifterna för SLS:s del avviker inte nämnvärt från uppgifterna för Suomen kulttuurirahasto.

Vid sekelskiftet hade förmögenhetsmassan stigit till ett värde på 2 miljarder euro. Ungefär två år senare hade massan sjunkit ihop till under 1 miljarder (Källa: http://www.sls.fi/media/grafer/Grafer_aktieplacering.pdf). 2007 hade förmögenhetsmassan återhämtat sig till någonting kring 1,5 miljarder euro. Sen kom följande kris.

Men lika intressant som den stormiga utvecklingen under 2000-talet är den snabba utvecklingen under 1990-talet. Till en del berodde statistikens höga tillväxtprocenter under 1900-talets sista decennium naturligtvis på omständigheterna. I bakgrunden fanns bankkrisen, som drastiskt hade sänkt värdena och som sedan avlöstes av ett ganska specifikt finländsk fenomen: Nokias extremt snabba tillväxt.
Men i tillväxtkurvan, och den omfattar inte enbart fonderna utan också den allmänna utvecklingen i landets ekonomi, finns också någonting annat. Bakom oss hade vi skattereformen från år 1993, som skapade annorlunda förväntningsvärden. Det är knappast statistiskt påvisbart att förmögenhetsbildningen under 1990-talets senare del till en given procent skulle ha skapats av nya förväntningsvärden, men att så var fallet är ändå uppenbart. I finansvärlden är det förväntningarna som kapitaliseras.

Man kan alltså hävda att inte bara Finland utan också största delen av det nya Västeuropa (i motsats till det gamla Västeuropa från det kalla krigets dagar) bytte ekonomisk ideologi under 1990-talets första år. Den här förändringen hade många orsaker. Minnet från kristiderna hade fördunklats och det fanns ett överdådigt självförtroende, som utgick ifrån att den ekonomiska mänskan hade lärt sig att behärska konjunkturernas växlingar. Krisernas tidevarv var över. I efterföljelsen hade man naturligtvis också avskaffat betydande delar av det regleringsverk kristidens ekonomi hade föreskrivit. Vi trodde oss leva i en ny och bättre värld.

Alltifrån den stora krisen på 1930-talet och John Maynard Keynes slutsatser hade både politiker och ekonomister huvudsakligen oroat sig över besvärliga arbetslöshetssiffror. Keynes inleder ju sin Allmänna teori med en lång utläggning över arbetslöshetens olika former och benämningar. Speciellt fäster han sig vid det han kallar ofrivillig arbetslöshet (unvoluntary unemployment).

Med ett drygt halvt århundrade av efterklokhet är det ganska lätt att se hur Keynes uppfatta världens hot. Första världskriget, ryska revolutionen, 30-talets stora depression och Hitlers maktövertagande hade säkert skapat en någorlunda klar bild av mänsklighetens utmaningar och hotande hemsökelser. I den världsbilden intar arbetslösheten en framträdande plats. Det är också med den ideologin världen efter andra världskriget tar form.
Oroligheterna, maktövertagandena och ekonomins hotande sammanbrott framtvinga t.ex. i det ockuperade Tyskland en specifik form av keynesianism. General Lycius D. Clay var militärguvernör i den amerikanska sektorn och naturligtvis allvarligt oroad över vad som skulle hända ifall ockupationsmakterna höll fast vid formuleringarna från toppmötet på Jalta. Avsikten hade där varit att tvinga den tyska ekonomin tillbaka till en nivå utgående från vilket Tyskland aldrig mera kunde bli ett hot för Europas och världens stabilitet. Den något ironiska slutsatsen blev i alla fall kring 1947 att just den nivå Jalta-avtalet hade förutsatt uttryckligen skulle skapa nya stabilitets- och trygghetsproblem och inte upphäva dem. Den antaget ofarliga nivån började allt klarare framstå som en farlig nivå. Clay är alltså känd för att ha krävt att produktionen i Tysklands kolindustri skulle återställas och han krävde det trots både sovjetiska och franska protester. Marshall-hjälpen och det tyska (eller europeiska) Wirtschaftswundret är alltså långt en keynesiansk operation för att skapa sysselsättning och välstånd på ett begränsat och strategiskt viktigt europeiskt område.

Men världens utveckling är en invecklad process och redan från det amerikanska presidentskiftet 1953 framåt kan man se de första antydningarna om en ny form av globalisering. En av utgångspunkterna för Marshall-hjälpen hade varit det s.k. dollargapet, dvs. frånvaron av en effektiv europeisk efterfrågan på den amerikanska industrins produkter. I och med Dwight D. Eisenhowers tillträde som Förenta staternas president förskjuts så småningom, under parollen ” Trade not Aid”, behovet av en marknad från Europa till Asien. Samtidigt, och under de följande åren med tilltagande hastighet, halkar också Sovjetunionen efter i den teknologiska utvecklingen.

I samma utsträckning som Sovjetunionen från 1970-talet framåt definitivt hamnar på efterkälken hamnar också Keynes i skymundan. Fokuspunkten i det kalla kriget glider över från arbetslöshet till ekonomisk tillväxt.

Det här är naturligtvis processer som inte egentlig mening har något samband. De bara råkar vara samtidiga och det influerar oss. Till den här oavsedda samtidigtheten hör också Eugene Fama, som publicerar sin banbrytande artikel om den effektiva marknaden i The Journal of Finance på våren 1970. Efter det följde en lång våg av neoliberal ekonomisk teori och politik.

Man kunde kanske därför hävda att dualismen mellan keynesianism och neoliberalism återspeglar två ständigt återkommande strävanden: antingen vill vi ha samhällelig stabilitet eller snabb ekonomisk tillväxt och endast undantagsvis förefaller de här båda målsättningarna vara lätta att kombinera. Det finns visserligen ett kompromissförsök, som ofta återkommer i den dagliga politiska debatten. Kompromissförsöket hävdar att välfärdssamhällets stabilitet enbart kan åstadkommas av en tillräckligt snabb tillväxt, men arbetslöshetsutvecklingen både i Europa och i Förenta staterna antyder att kompromissen kanske mera handlar om en förhoppning än om ett faktum.

Teorier har dessutom en tendens att vara överstyrande. Efterkrigstidens keynesianism födde oavsiktligt också en stor och styv statlig byråkratisk apparat, som under välfärdsstatens mest expansiva skede i sant gargantuansk mening slukade samhälleliga resurser. Och i den neoliberala avregleringen efter Bretton Woods-systemets fall finns det en motsvarande övertro på teorins ofelbarhet. Krisförloppen från 1990-talet fram till 2010 – och en del nationalekonomer ser den här utvecklingen som en sammanhängande process – visade att avregleringen också hade avskaffat transparensen och den nödvändiga kontrollen. Samtidigt hade man – antagligen lika oavsiktligt som i tidigare skeden av fartblindhet – skapat ett både svårlöst och moraliskt besvärande problem: ett bestående socialt utanförskap.

Det utanförskapet handlar om rättvisa. Igen hade vi alltså återkommer till den fråga Erik Lindahl ställde i sin avhandling 1919.
Vad är rättvisa?

Lindahls ganska enkla lösning om A:s och B:s intressen ser idag ut ”som barndomslekar i sand”. Men hans rättvisefråga har naturligtvis också ställts av senare genrationers ekonomiteoretiker. I det här sammanhanget är kanske Edmund S. Phelps den mest kända. Han fick Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne 2006.
I den korta självbiografin, som tillhör nobelpristagarnas skrivskyldigheter, beskriver Phelps hur han råkade få rättvisefilosofen John Rawls som rumsgranne på Stanfords Center for Advanced Studies in Behavioral Sciences (CASBS).

Samarbetet ledde till att Phelps under många år sysslade med den moraliska frågan om hur arbetsinsatserna i de lägsta lönekategorierna skulle belönas. Det ledde i sin tur vidare på en väg, som det inte riktigt har varit opportunt att beträda. Phelps lösning går ut på att man egentligen med skattemedel borde belöna illa avlönat arbete och ge arbetslösa samhälleliga arbetsuppgifter.
Hans argument har utgått ifrån att lösningar som bygger på arbetande fattiga (working poor) i förlängningen skapar oöverstigliga problem, som vi inte klarar av och som var och en kan studera i narkotikahandeln i Förenta staternas slumkvarter.

I den självbiografiska uppsatsen beklagar sig Phelps över att hans idé inte heller har mottagits väl i Europa, där man utgår ifrån att socialhjälp är någonting neutralt som inte får såra den fattiges självkänsla eller ställa mottagaren i ett underläge. Nobelpristagaren har i sin motargumentering byggt vidare på den gamla idén om att arbete förädlar och att ett samhälle där det finns både arbete och den högaktning arbete skapar, ger ett bättre resultat än ett samhälle där man med socialbidrag skapar ett hopplöst utanförskap.
Phelps ställde alltså rättvisefrågan under omständigheter, som radikalt skiljer sig från Lindahls. När Lindahl skrev sin avhandling hade skattetrycket i Sverige just passerat 10 procent av BNP. Och när Phelps 2006 i Stockholm mottog sitt pris hade skattetrycket stigit till 49,8. Samtidigt hade finansvärlden blivit global och starkt konkurrerande kring allt kapital, som med ljusets hastighet rörde sig i det internationella finanssystemet.

Men systemet är inte bara oöverskådligt eller icke-transparent. Vi är inte heller själva särskilt skickliga iakttagare. Vi fokuserar helt enkelt alltför ofta på fel saker. Michael Phelps har under sin karriär som simmare vunnit 16 olympiska guldmedaljer, men i historiens förlopp kommer de här guldmedaljerna att väga ganska lätt. En sökning på Google ger honom i alla fall 5 270 000 träffar. Edmund S. Phelps har i sin vetenskapliga gärning försökt hitta en lösning på ett av vår tids grundläggande moraliska och ekonomiska problem, men på Google får han bara 249 000 träffar.

Phelps har i ekonomisk teori introducerat begreppet hysteresis. Begreppet beskriver en fördröjd effekt, som vi ser i snabba och, som vi tror, i tillfälligt stigande arbetslöshetssiffror. Hysteresisen visar sig i from av en länge kvardröjande arbetslöshet, som blir permanent och socialt degraderande. Västeuropas – inbegripet Finlands – statistik visar att vi har fått just den här effekten. I genomsnitt håller ca 6 procent av vår befolkning att falla ut genom maskorna i det gamla skyddsnätet. Idag är det inte i huvudsak ens en ekonomisk fråga. Det är en fråga som handlar om mänskliga rättigheter och mänskovärde. I den meningen är det en rättvisefråga.

Men problemet med en permanent och hög arbetslöshet är också en politisk fråga. Vi ser hur invandringen leder till en ökande konkurrens kring de sämst avlönade jobben. Det väcker till liv politiska målsättningar, som vi naivt trodde att hade begravts för länge sedan. Det handlar om samma spöke, som John Maynard Keynes såg framför sig när han skrev sin Allmänna teori. Därför borde frågan i vår samhällsdebatt ställas på följande sätt: ser vi rätt saker och är vi kapabla att anpassa vårt politiska system efter det vi uppfattar som viktigt?

Den tyska författningsdomstolen tog ställning i frågan i februari 2010. I ett utslag som gällde Hartz IV-lagstiftningen, dvs arbetsmarknadsstödet, förklarade domstolen att understödets nivå för de barn, som faller under den här delen av sociallagstiftningen, inte uppfyller den målsättning den tyska grundlagens första paragraf ställer: att mänskans värde är oantastbart och att de sociala bidragen därför också måste anpassas till en nivå som gör det möjligt för banen skaffa sig de förutsättningar som ett mänskovärdigt liv i framtiden kommer att förutsätta.

Domstolen har på sätt och vis ställt ett krav på att den politiska processen skall besvara Lindahls och Phelps fråga.
Det är samtidigt också en skattepolitisk fråga.