...sen vallade
han om skidorna
 

20100206 HBL_spalt

På den tredje sträckan i stafetten 4x10 km i Squaw Valley försökte Väinö Huhtala förtvivlat komma i fatt Einar Östby, men utan att lyckas. Vid växlingsområdet stod Veikko Hakulinen och kände att det höll på att bli lite varmare. Han tog av sig skidorna och vallade om. På den sista kilometern slog han med knapp marginal Haakon Brusveen.
Det här är inte – åtminstone inte enbart – en nostalgisk berättelse. Det är en berättelse om idrott när idrott ännu var någonting som förenade bänkidrottare, sportlovsskidare och vår nationella topp. I samma anda hade jag, i Pentti Nikulas efterföljelse, hoppat över 2 meter i stav med en ”granfiberstav” som vägde minst 10 kg.
Efter det hände någonting, som vi nu bara ser följderna av.
Idrotten kommersialiserades, professionaliserades och förvandlades till en stjärn- och brandningskult.

Vi ser det i vår ishockeyliga. I den förtvivlade kampen om att kunna sälja sin produkt förvandlas ishockeylagen till främlingslegioner. Det leder till att unga lovande spelare sällan får en möjlighet att ta det ansvar – och de inledande motgångar – en sportsman och en sportskvinna behöver.

Jag var själv tränare för basketjuniorer på 1980-talet och samma förbannelse slog till också där. I början kunde man känna av det enbart genom att räkna motståndarens spelare. De ställde upp med sju pojkar. De svagare spelarna hade plötsligt insjuknat och därmed befriades lagledningen från tvånget att möta oss under jämbördiga omständigheter.

Det blev viktigare att vinna än att låta barnen leka, spela och utvecklas.
I idrott är det allt överskuggande viktiga att vinna över sig själv, att ta sitt ansvar. Det var det Haku-Veikko gjorde när han vallade om sina skidor och samma bedrift stod ishockeydamerna för nu i Vancouver. Men det berodde också på att de – sist och slutligen – fortfarande är amatörer. De kom för att visa att de kan bättre, inte för att visa att de kan. Jag blev visserligen förtvivlad över hur de ibland glömde att markera sina motspelare framför målet, men mänskliga misstag hör också till idrottens tjusning.
[Mitt lag förlorade en gång basketfinalen på grund av att jag protesterade högljutt, och med ganska osportsliga ord, mot ett felaktigt domslut under matchens sista minut. Jag fick ett tekniskt fel, motståndaren två frikast och bollen. Vi förlorade med en poäng. Felaktiga, men ack så mänskliga domslut, tillhör också tjusningen.]
Vår toppidrott har alltså genomgått samma marknadsutveckling, som mycket annat. Vi fick en stjärnkult kring marknadens universumherrar. Samma stjärnkult drabbade idrotten – och journalistiken. Utgångspunkten var också här att marknaden alltid har rätt. Det kallas teorin om den effektiva marknaden och beskrevs första gången av Eugene Fama år 1970.
Teorin visade sig vara felaktig och har redan kostat oss ett oräkneligt antal miljarder. Och minst fem medaljer.

Nils Torvalds
Skribenten är pensionerad journalist och passionerad idrottsälskare.