Ryssland, Ryssland, Ryssland...

HBL-spalt 20100406

Alldeles av en händelse råkade jag hitta en artikel av John Kenneth Galbraith. Den var skriven för länge sedan och hade publicerats i New York Review of Books i oktober 1990. Rubriken var talande: The Rush to Capitalism – Rusning till kapitalism.
Artikeln blev på något sätt dubbelt tragisk eftersom jag stötte på den dagen efter terrorbombningarna i Moskvas metro. Det var alltså en massa minnen och intryck som strömmade genom mitt huvud.
Det första intrycket handlade om att byta metrotåg på stationen Park Kultury. Det var en vanlig rutt för mig. Den röda linjen kunde ta mig från en ishockeymatch och stationen Sportivnaja eller från bokhandeln på Novyi Arbat via Leninbibliotekets station till Park Kultury och sedan med cirkellinjen hem. I rusningstid är det ett tätt sammanpackat gytter av människokroppar, som med små, små steg driver mot rulltrappor och perronger.
En explosion där är ett rent helvete. Du kan inte springa undan, du kan inte böja dig ner. Det är som sinnebilden för det ryska ödet – sud’ba. Stationen Lubljanka skapar lite andra minnen. Under mitt första uppehåll i Moskva hette stationen Dzerzjinskaja efter Felix Edmundovitj Dzerzjinskij, Tjekans legendariska och hårdförda chef. Till Dzerzjinskaja kom man eventuellt av två orsaker – varuhuset Detskij Mir, som någon gång på 1970-talet faktiskt hade alldeles trevliga handdockor att ta hem som suvenir. På Kusnetskij Most fanns det dessutom några bokhandlar. Mitt på torget fanns Dzerzjinskijs staty, som plockades bort under en symbolisk operation där det visade sig att det var nationellt sätt lättare att plocka bort polacken Dzerzjinskijs staty än t.ex. Vladimir Illitj Uljanovs ganska hemska hemma vid Oktjabrskaja Ploshad. Lenin-statyn var faktiskt nästan det sista Leonid Illitj Brezhnev åstadkom. Eventuellt kunde det ha funnits någonting viktigare, men inte i gensekens värld. Det var kanske just förändringen både på Novyi Arbat och Detskij Mir som fick mig att reagera så starkt på Galbraiths artikel. Han varnade alltså 1990 – ett drygt halvår före de ultrakonservativas kuppförsök på sommaren 1991 – för att till Central- och Öst-Europa exportera föreställningar om någon form av ren kapitalism.
Någon ren kapitalism har aldrig funnits och att propagera den sortens föreställningar har – för att citera ordagrant – ”ingen förbindelse till verkligheten utan är enbart någonting som jag tidigare har förklarat vara primitiv ideologi”.
Men det är kanske just i ordet primitiv förklaringen finns. Ryssland hade i århundraden tvingats växa fram utgående från primitiva ideologiska föreställningar. Nikolaj II:s föreställningar om sin tsaristiska mission var en primitiv vaneföreställning. Den ersattes med en tro på socialismens underverk, som sedan ersattes av tro på kapitalistiska sådana. Bara för att inte låta mig luras av minnets förrädiska nycker kollade jag under vecksolutet Rysslands reformer hösten 1991. Inte ens i Jegor Gaidars egen framställning nämns ordet demokrati en enda gång. Hur många gånger ordet marknad nämndes orkade jag inte räkna. Metrostationens terrorister tror också på underverk.

Nils Torvalds
skribenten är pensionerad journalist