Ur led och ur balans...

HBL-spalt 20100528


Statistikcentralen publicerade här om veckan några intressanta bilder från början av finanskrisen. Mest sjönk den rikaste decilens (tiondedelens) inkomster. Det var i och för sig inte överraskande. Det vore ganska underligt om kapitalinkomsterna inte sjönk under en recession. Och samma tendens ser vi i de följande decilerna där en del av inkomsterna baserar sig på kapital. Och det är inte heller – egentligen – förvånande att den fattigaste decilens inkomster också sjunker. Det är arbetslösheten som har slagit till.
Men tittar vi bakom siffrorna har det under de senaste 40 åren skett dramatiska förändringar. 1966 fick den fattigaste decilen 3,2 procent av inkomsterna. Därefter följde årtionden av utjämning och just innan 1990-talets kris slog till hade den sämst lottade tiondedelen kommit upp till nästan 5 procent av inkomsterna. Sen bar det stadigt neråt.
Medelklassen har under hela tidsperioden bibehållit sin andel av det ökande välståndet. Den rikaste tiondedelen har däremot i det närmaste fördubblat sina inkomster och återtog på tio år det man i relativa termer förlorade under utjämningens decennier. Siffrorna pekar på någonting, som vi också ser i hela den internationella ekonomin: det finns en ökande obalans inom systemen och mellan systemens delar. Och just den här obalansen är också den centrala frågan i EU:s försök att lösa Grekland, Spaniens, Portugals och Irlands problem. Produktivitetsskillnaderna mellan Nord- och Sydeuropa är enorma och kommer inte att utjämnas under det närmaste decenniet. Det betyder att det är vi som betalar kalaset. Om vi har råd.
Våra möjligheter att skriva på notan är inte alldeles självklara. Obalansen mellan Kinas valuta och vår är nämligen förskräckande stor och det leder till att Finland nu genomgår en deindustrialisering, som sätter sina spår i arbetslöshet och i en ökande fattigdom. John Maynard Keynes använde på 1930-talet begreppet oönskad arbetslöshet för att göra skillnad på den del av arbetslösheten, som är tillfällig och som handlar om friktion mellan arbetsplatser, och den arbetslöshet som är ett samhälleligt otyg.
Vi har under de senaste decennierna blundat inför den stigande strukturella arbetslösheten och vi har gjort det just för att vi själva har klarat oss ganska bra. Men arbetslösheten skapar i tilltagande utsträckning svårlösta problem, problem som egentligen borde beskrivas som på varandra följande kaskader: vi får inte ordning på arbetslösheten, vi får inte ordning på hyresbostäderna, vi får inte ordning på alkoholproblemet, vi får inte ordning på problemet med utslagna unga... Och inge här täcks egentligen säga vad vi nu står inför. Tvärtom – det förefaller finnas en vilja att ljuga oss rätt upp i ansiktet och förklara att vi måste följa med i alternativlöshetens politik för att rädda välfärdsstaten. New York Times vågar på Atlantens trygga avstånd säga rent ut:
Välfärdsstaten står inför sin upplösning.
Vi klarar nämligen inte av att utjämna de skillnader en överstor arbetslöshet skapar. Och vi klarar av att vara solidariska både hemma och i Europa enbart om det finns arbete, som inte exporteras till Kina.

Nils Torvalds
Skribenten är pensionerad journalist