Strategier och
överlevnad

Diskussionerna kring Karleby har aktualiserat någonting som vi kanske trodde att var begravet för länge sedan. Minister Mari Kiviniemi har visat en överraskande brist både på takt och på förståelse för finlandssvenska särlösningar. En titt i historieboken säger att det har sina långa rötter i Centerpartiets gammalfinska bakgrund. Men om den här diskussionen enbart handlade om Kiviniemi och arvet från Yrjö-Koskinen skulle det knappast vara värt att orda om frågan, men just nu finns det alltför många trådar som löper i samma riktning.

På sätt och vis handlar det här om att människor känner sig trängda och undanskuffade. Kraven på lönsamhet och inbesparingar drabbar våra medmänniskor på otaliga sätt och det gör deras attityder mera snikna och mindre vidsynta. Den småningom allt mera inskränkta atmosfären gör det dessutom möjligt att dra politisk nytta av inskränktheten eller av att inte bry sig om att se eller höra de svaga signalerna.

Samtidigt drabbas också vi själva av känslan att vara inträngda i ett allt mindre hörn. Det påverkar i sin tur den läsart med vilken vi försöker förstå det som sker omkring oss. Och resultatet blir en ganska obehaglig läsning, som börjar med en inskränkt diskussion kring studentexamenssvenskan.

Senare har den diskussionen svällt ut och vi möter den i de mest oväntade sammanhang och i form av små och tärande men växande domänförluster.

YLE:s svenska korrespondentnät slogs ihop med det finska. I sammanslagningen vann inte en cent, men man övertog beslutanderätten över en del av den svenskspråkiga framtiden. Den beslutanderätten använde man till att tillsätta två icke-svenskkunniga korrespondenter för andra bevakningsområden. När de utnämningarna var undanskötta tog man upp frågan om den svenska Moksva-korrespondentens existens – eller snarare oexistens. I efterhand ser det ut som en avsiktligt frammyglad tvåstegslösning. Först plockar man russinen för sin verksamhet, sedan erbjuder sparsamhetens knäckebröd åt den svenska verksamheten.

Därefter har vi BB i Ekenäs. Jag är naturligtvis jävig eftersom jag är född där (lyckligtvis långt innan någon galenpanna hade kommit på idén att grunda HUS), men när vi granskar argumenten uppstå en obehaglig misstanke om att den enda verkliga orsaken till att dra in just Ekenäs BB är språkpolitisk. Det är igen den huvudsakligen svenska verksamheten som skall skäras – jubileumsåret till ära s.a.s.

I budgetprocessen för Helsingfors beslöt kulturledningen med nämndens samtycke att förslå att man skulle dra in den svenska kulturverksamheten i Rastis och överföra den till Vuotalo. Men Rastis är ett värdefullt och i fullmäktiges strategi eftersträvat sektoröverskridande projekt där dagvård, skola och kultur möts. Sen är det svenskt. Det var alltså en misshaglig verksamhet, som inte var intressant granskad ur byråkratins centripetala förvaltningsbild.

Men det finns en lärdom att ta till. Domänförlusterna uppstår just när vi hukar oss, när vi inte vågar stå ensamma och försvara våra rättigheter.

Nils Torvalds

Spalten publicerades i Hufvudstadsbladet i oktober 2009