TillbakaAfghanistan och
En snabblick genom höstens bokutgivning antyder att vi för njuta av lite självkritik kring begreppet nyttiga idioter. Den berör säkert mig själv, eventuellt också skribenterna Marianne Lydén och Camilla Berggren – också om jag lite misstänker att boken mera är avsedd att avleda från den självkritiken.
Begreppet nyttiga idioter präglades under det kalla kriget och handlade huvudsakligen om naiva och godtrogna medlöpare. I en mera modern tappning har begreppet nyttiga idioter använts för att beskriva George W. Bush medlöpare.
Det var förståeligt att världen efter den 11 september 2001 i stor enhällighet fattade de nödvändiga besluten om att få bukt med Al-Qaeda och talibanstyret i Afghanistan. I den andan fattade riksdagen också sitt beslut i januari 2002.
Men därefter var det i allt större utsträckning de nyttiga idioterna som tog över. En del blev till och med belönade med generalsekreterarskap i NATO. Världen föreföll vara överfylld med politiker, som hellre ställde sig in hos herren i Vita huset än övervägde vad som var klokt eller dumt eller rätt och riktigt.
De beslut med vilka Finland skickade soldater till Afghanistan håller inte längre. I den ursprungliga redogörelsen understryker man att det huvudsakliga ansvaret bärs av Afghanistans regering. Det förbehållet hade ganska lite med verkligheten att göra. I redogörelsen underströk man också att en FN-operation får använda väpnat våld endast i självförsvar. Med den inställningen kan kriget i Afghanistan under inga omständigheter vinnas.
Jag tror alltså att utrikesminister Alexander Stubb är ute på en maratonlång cykeltur när han i en artikel i Helsingin Sanomat försöker förklara att vi inte behöver nya beslut. Han har visserligen god kondition, men någon måtta på cyklandet måste det vara.
George Bush hade bråttom till Irak, men de nyttiga idioterna ville inte erkänna det. Den brådskan skapade i sin tur dagens nästan katastrofala situation. Specialister anser idag att det kommer att behövas 200 000 man för att ens ha någorlunda goda förutsättningar att bibehålla den nuvarande situationen i Afghanistan. Sannolikt behövs det mera. Och Irak ser inte heller riktigt bra ut.
Erfarenheterna från de första krigsåren visar dessutom med besvärande tydlighet att kommandorelationerna mellan de amerikanska trupperna och de NATO-ledda trupperna har varit dysfunktionella. En framgångsrik militäroperation kommer att förutsätta att det finns en enhetlig och fungerande kommandostruktur. Det förutsätter i sin tur att alla soldater kan delta i föregripande och målmedvetna krigsoperationer, som nödvändigtvis går längre än FN-mandatet medger.
Det kräver – i en demokrati – att riksdagen accepterar situationens allvar och fattar motsvarande beslut.
Nils Torvalds
Spalten publicerades i Hufvudstadsbaldet i augusti 2009
Nyttiga - och onyttiga - idioter
Afghanistan och
nyttiga idioter
En snabblick genom höstens bokutgivning antyder att vi för njuta av lite självkritik kring begreppet nyttiga idioter. Den berör säkert mig själv, eventuellt också skribenterna Marianne Lydén och Camilla Berggren – också om jag lite misstänker att boken mera är avsedd att avleda från den självkritiken.
Begreppet nyttiga idioter präglades under det kalla kriget och handlade huvudsakligen om naiva och godtrogna medlöpare. I en mera modern tappning har begreppet nyttiga idioter använts för att beskriva George W. Bush medlöpare.
Det var förståeligt att världen efter den 11 september 2001 i stor enhällighet fattade de nödvändiga besluten om att få bukt med Al-Qaeda och talibanstyret i Afghanistan. I den andan fattade riksdagen också sitt beslut i januari 2002.
Men därefter var det i allt större utsträckning de nyttiga idioterna som tog över. En del blev till och med belönade med generalsekreterarskap i NATO. Världen föreföll vara överfylld med politiker, som hellre ställde sig in hos herren i Vita huset än övervägde vad som var klokt eller dumt eller rätt och riktigt.
De beslut med vilka Finland skickade soldater till Afghanistan håller inte längre. I den ursprungliga redogörelsen understryker man att det huvudsakliga ansvaret bärs av Afghanistans regering. Det förbehållet hade ganska lite med verkligheten att göra. I redogörelsen underströk man också att en FN-operation får använda väpnat våld endast i självförsvar. Med den inställningen kan kriget i Afghanistan under inga omständigheter vinnas.
Jag tror alltså att utrikesminister Alexander Stubb är ute på en maratonlång cykeltur när han i en artikel i Helsingin Sanomat försöker förklara att vi inte behöver nya beslut. Han har visserligen god kondition, men någon måtta på cyklandet måste det vara.
George Bush hade bråttom till Irak, men de nyttiga idioterna ville inte erkänna det. Den brådskan skapade i sin tur dagens nästan katastrofala situation. Specialister anser idag att det kommer att behövas 200 000 man för att ens ha någorlunda goda förutsättningar att bibehålla den nuvarande situationen i Afghanistan. Sannolikt behövs det mera. Och Irak ser inte heller riktigt bra ut.
Erfarenheterna från de första krigsåren visar dessutom med besvärande tydlighet att kommandorelationerna mellan de amerikanska trupperna och de NATO-ledda trupperna har varit dysfunktionella. En framgångsrik militäroperation kommer att förutsätta att det finns en enhetlig och fungerande kommandostruktur. Det förutsätter i sin tur att alla soldater kan delta i föregripande och målmedvetna krigsoperationer, som nödvändigtvis går längre än FN-mandatet medger.
Det kräver – i en demokrati – att riksdagen accepterar situationens allvar och fattar motsvarande beslut.
Nils Torvalds
Spalten publicerades i Hufvudstadsbaldet i augusti 2009