TillbakaMellan storskarv
Tysklands författningsdomstol avkunnade den sista juni en dom om Lissabon-fördraget och det tyska parlamentets ställning. Kanske det är ett tecken på hur globaliserade vi egentligen har blivit, men den tyska domen kommer att ha vittgående konsekvenser – eventuellt också för finländsk politik.
Domslutets utgångspunkt är inte Lissabon-fördraget utan den lag med vilken den tyska förbundsdagen skulle glätta över de envist återkommande EU-problemen. Det är den första anknytningspunkten till finländsk politik. Men domslutet söker sig också en annan utgångspunkt genom att minutiöst gå igenom den europeiska integrationens förutsättningar och medel. Och just här finns ett megastort problem, som svårligen går att sopskyffla in under talesättets matta.
EU är sin egen dubbelgångare. Å ena sidan är unionen enbart ett fördrag mellan europeiska stater. Den sortens fördrag lämpar sig alldeles speciellt väl för kabinettspolitik. Å andra sidan är unionen en sammanslutning för Europas medborgare och bör därför följa grundläggande demokratiska öppenhetsprinciper.
Den här motsättningen har finländska politiker för det mesta försökt skyla över genom att skylla på Bryssel. Samma sak försökte det tyska förbundsdagen göra och har därför nu fått sig någonting, som i tyska kommentarer beskrivs som en rungande örfil.
Örfilen är väl förtjänt och får mig att tvivla på vårt författningssystem. Hos oss är det grundlagsutskottet som borde övervaka att våra beslut överensstämmer med författningens avsikt. Men grundlagsutskottet består av pragmatiska politiker, som i allmän finländsk konfliktskygghet låter bli att ställa till besvär för regeringen i EU-frågor. Det är antingen ett dåligt system eller också har vi valt dåliga politiker, som väljs genom att vara politikens storskarvare.
Kritiken i det tyska domstolsbeslutet riktar sig mot tre fenomen – fenomen som vi också känner till från våra förhållanden. De nationella parlamenten leker kurragömma med Bryssel och fråntar sig ansvaret för att övervaka att medborgarnas grundläggande rättigheter högaktas i varje enskild beslut. Domarna i Karlsruhe kritiserar också de oklara demarkationslinjerna mellan det europeiska rådet och de nationella parlamenten. Det vore av största vikt att Bryssel, i avsaknad av legitim rätt, avstod från att försökta mikrostyra Europa (som i fallet med copyrighten där man kunde läsa in industrins vilja på ett ljusårs avstånd) och att parlamenten tog sitt ansvar (som ifråga om storskarven).
Det tredje fenomenet handlade om var makten egentligen finns. Och svaret var enkelt och rakt på sak: i de suveräna staterna.
De kritiserade fenomenen förefaller att ha ett gemensamt ursprung. I en politik, som i allt högre grad förvandlas till värdebefriad förvaltning skyr man det demokratiska medinflytandet – som pesten. Och hemsökelsen efteråt är Sannfinländarna.
Bakläxa på Arkadiabacken - också. Und vielen Dank.
Nils Torvalds
Spalten publicerades i Hufvudstadsbladet i juli 2009.
Mellan storskarv och författning
Mellan storskarv
och författning
Tysklands författningsdomstol avkunnade den sista juni en dom om Lissabon-fördraget och det tyska parlamentets ställning. Kanske det är ett tecken på hur globaliserade vi egentligen har blivit, men den tyska domen kommer att ha vittgående konsekvenser – eventuellt också för finländsk politik.
Domslutets utgångspunkt är inte Lissabon-fördraget utan den lag med vilken den tyska förbundsdagen skulle glätta över de envist återkommande EU-problemen. Det är den första anknytningspunkten till finländsk politik. Men domslutet söker sig också en annan utgångspunkt genom att minutiöst gå igenom den europeiska integrationens förutsättningar och medel. Och just här finns ett megastort problem, som svårligen går att sopskyffla in under talesättets matta.
EU är sin egen dubbelgångare. Å ena sidan är unionen enbart ett fördrag mellan europeiska stater. Den sortens fördrag lämpar sig alldeles speciellt väl för kabinettspolitik. Å andra sidan är unionen en sammanslutning för Europas medborgare och bör därför följa grundläggande demokratiska öppenhetsprinciper.
Den här motsättningen har finländska politiker för det mesta försökt skyla över genom att skylla på Bryssel. Samma sak försökte det tyska förbundsdagen göra och har därför nu fått sig någonting, som i tyska kommentarer beskrivs som en rungande örfil.
Örfilen är väl förtjänt och får mig att tvivla på vårt författningssystem. Hos oss är det grundlagsutskottet som borde övervaka att våra beslut överensstämmer med författningens avsikt. Men grundlagsutskottet består av pragmatiska politiker, som i allmän finländsk konfliktskygghet låter bli att ställa till besvär för regeringen i EU-frågor. Det är antingen ett dåligt system eller också har vi valt dåliga politiker, som väljs genom att vara politikens storskarvare.
Kritiken i det tyska domstolsbeslutet riktar sig mot tre fenomen – fenomen som vi också känner till från våra förhållanden. De nationella parlamenten leker kurragömma med Bryssel och fråntar sig ansvaret för att övervaka att medborgarnas grundläggande rättigheter högaktas i varje enskild beslut. Domarna i Karlsruhe kritiserar också de oklara demarkationslinjerna mellan det europeiska rådet och de nationella parlamenten. Det vore av största vikt att Bryssel, i avsaknad av legitim rätt, avstod från att försökta mikrostyra Europa (som i fallet med copyrighten där man kunde läsa in industrins vilja på ett ljusårs avstånd) och att parlamenten tog sitt ansvar (som ifråga om storskarven).
Det tredje fenomenet handlade om var makten egentligen finns. Och svaret var enkelt och rakt på sak: i de suveräna staterna.
De kritiserade fenomenen förefaller att ha ett gemensamt ursprung. I en politik, som i allt högre grad förvandlas till värdebefriad förvaltning skyr man det demokratiska medinflytandet – som pesten. Och hemsökelsen efteråt är Sannfinländarna.
Bakläxa på Arkadiabacken - också. Und vielen Dank.
Nils Torvalds
Spalten publicerades i Hufvudstadsbladet i juli 2009.