Tillbaka
Vi är för det mesta närsynta. Det är förståeligt. När någonting nytt börjar födas eller uppstå är det inte många som befinner sig i den positionen att de ser vad som – egentligen – håller på att växa fram. Och om någon eventuellt förstod har han eller hon kanske redan lämnat oss. Vi är alltså dömda till att inte kunna se vare sig början eller slutet. Men mera djuplodande kunskap skadar inte direkt.
Frågan om vår förmåga att se gäller i högsta grad euron. Eurons historia lyfter dessutom fram en annan fråga: vem är det som bestämmer i Europa – och på vilka villkor.
Vem som leder Europa avgjordes fram till maj 1945 med en lång rad förödande krig mellan de olika pretendenterna. Efter varje krig försvagades grunden för anspråken och länderna förlorade småningom styrfarten. Slutsatsen – och den blev ännu tydligare efter det sovjetiska sammanbrottet 1991 – handlade om att skapa ett system genom vilket hegemonikonkurrensen kunde avgöras med fredligare medel. Den slutsatsen förkroppsligades i EU, men den innebar naturligtvis inte att konkurrensen mellan Europas medelstora makter skulle ha upphört. Den förs nu bara med annorlunda medel. Ett av medlen är euron.
Produktivitet och
En första fingervisning om eurons förhistoria får vi genom att titta på växelkursernas utveckling. 1950 var dollarn värd 4,2 D-mark. Det var tiden för Förenta staternas oinskränkta ekonomiska herravälde. Stormakten stod för hälften av den s.k. fria världens produktion. På den här nivån höll sig dollarkursen ända fram till 1960 (medelkurs 4,17). Sen sjänk dollarn till en växelkurs på 4 D-mark. Tysklands ekonomiska uppgång hade tvingat fram en revalvering . Ytterligare 10 år senare hade dollarn sjunkit till 3,48.
Dollarkursens förändringar antyder att någonting höll på att ske under den av det kalla kriget lite stelfrusna ytan. Och det som antyddes var att Väst-Tyskland femton år efter andra världskrigets slut (igen) höll på att bli en liten europeisk stormakt. Tysklands ekonomiska politik var ojämförligt mycket mera framgångsrik än de två andra små västeuropeiska stormakternas. Både England och Frankrike sackade efter och det skapade problem.
Inom EEG skapade den tyska markens växande styrka bl.a. problem i förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vem skulle betala – och på vilket sätt? För Tysklands uppstod dessutom ett annat problem, som Helmut Schmidt senare (1978) beskrev så här: ”Ju framgångsrikare vi är i utrikespolitik, i ekonomisk, social- eller försvarspolitik , desto längre kommer det att ta för Auschwitz att försvinna från det kollektiva minnets ytlager.”
Det som Schmidt beskrev är den tyska politikens dilemma och har beskrivits av många tyska ledare. Skuggan från Auschwitz gjorde det omöjligt för Tyskland att i Europa agera på eget bevåg. Tyskland behövde EEC och det som så småningom skulle bli EMS – det europeiska monetära systemet. Dilemmat tillspetsades på nytt 1969. Tyskland tvingades igen revalvera och förbundskansler Willy Brandt förklarade för den tyska förbundsdagen att det måste bli ordning i Europa och att ordningen hette EMS, det europeiska monetära systemet.
Samtidigt som styrkeförhållandena inom EEG förändrades började också efterkrigstidens Bretton Woods-system knaka i fogarna. Förenta staterna fick ett allt större handelsunderskott och dollarn blev allt svagare.
När Förenta staterna i slutet av den utvecklingen avskaffade guldmyntfoten levde resten av världen i oroliga tider. Oron blev inte mindre av att världen nästan samtidigt drabbades av den första oljekrisen när OAPEC (de arabiska oljeproducenterna) införde ett oljeembargo, som en följd av Yom Kippur-kriget. Dollarn sjönk, oljan blev dyrare och valutorna flöt.
Werner rapportens
Det europeiska svaret på utmaningen var ”valutaormen” (ormen i tunneln), men ormen höll inte för påfrestningarna och det rådde egentligen lite av ett kaos på valutamarknaden. En aning tidigare hade den av luxemburgaren Pierre Werner ledda arbetsgruppen kommit med Werner-rapporten (1970), som i ganska yviga ordalag målade upp bilden av en lycklig framtid i vilken ”den ekonomiska och monetära unionen skulle göra det möjligt att förverkliga ett område inom vilket varor och tjänster, människor och kapital skulle cirkulera fritt och utan konkurrerande förvrängningar, som skulle ge upphov till strukturell och regional obalans.”
Werner-rapporten ritade upp olika etapper genom vilka förslaget skulle förverkligas, men eftersom målsättningarna var mera deklamatoriska än praktiskt politiska blev egentligen ingenting förverkligat. Den enda bestående slutsatsen handlade om att valutorna på ett ”irreversibelt sätt” skulle bindas till varandra. Ett europeisk valutasystem skulle alltså skapas utgående ifrån att växelkurserna en gång för alla skulle slås fast. Det var skräcken för konkurrerande devalveringar som styrde tankebanorna.
Men Werner-rapportens brist på ekonomisk insikt bidrog till att EEG också i fortsättning skulle leva enligt de påtvingande krisernas logik: när systemet började läcka på någon punkt vidtog man extraordinära åtgärder, som sedan maskerades som principiella deklamationer.
Samtidigt som EEG:s ledande kretsarna råkar ut för allt större problem steg en till behoven anpassad teori in på scenen. Det är Robert Mundells teori om optimala valutaområden (Optimum Currency Areas).
Kanadensaren Mundell hade börjat sin forskning utgående från Kanadas besvärliga förhållande till den mäktiga södra grannen Förenta staterna. Artikeln om valutaområdet publicerades i september 1961 i American Economic Review och tankarna föll i god jord. Om man förkortar Mundells resonemang säger teorin att – efter den inledande chocken – utjämnas skillnaderna mellan valutaområdets medlemsländer utgående från att arbetskraften flyttar till områden med större efterfrågan på arbetskraft och kapitalet flyttar till områden med billigare arbetskraft. Efter chocken uppstår alltså den nya balansen nästan automatisk och styrd av marknadens – eller försynens – osynliga hand.
Mundell inbjöds till Bryssel och diskussionen kom igång. Samtidigt ökade problemen och valutorna flöt vidare på ett allt mera oroligt hav. 1978 var dollarn nere i ett värde på 2 D-mark.
Redan 1960 hade Charles de Gaulles finansminister Valery Giscard d'Estaing präglat uttrycket ”exorbitant priviledge” - ett omåttligt privilegium. Uttrycket handlade om Förenta staternas privilegium att trycka reservvaluta för världen. Den amerikanska sedelpressen kunde uppväga en stor del av det amerikanska handelsunderskottet genom att trycka och sälja dollar som valutareserv till resten av världen. Det var ett privilegium, som man i Europa inte såg med särskilt blida ögon, men som inte offentligt kunde nagelfaras eftersom det kalla kriget var en besvärlig balansakt som krävde sin – ibland överdrivna – solidaritet.
Fjorton år efter det ofinkänsliga påpekandet om dollarns företräde blev Valery Giscard d'Estaing Frankrikes president. Samtidigt – 1974 – blev Helmut Schmidt Tysklands förbundskansler. Herrarna blev ett radarpar i europeisk politik, ett radarpar som både föregick och förebådade det fransk-tyska samarbete vi ser idag.
Helmut Schmidt var också störd av Förenta staternas omåttliga privilegium eftersom det snedvred världsekonomin. Men Schmidt hade också ett annat, och egentligen besläktat, problem.
I alla ekonomisk kritiska skeden ställdes kravet på att Tyskland skulle revalvera sin alltför starka mark. Tyskland var alltså – för att sona sina förbrytelser från 1930- och 40-talen – alltid betalaren för de andra europeiska staternas slarviga ekonomiska politik.
Plötsligt framstår alltså en gemensam europeisk valuta som den perfekta lösningen på Tyskland problem. Den tyska taktiken genomskådades nog av engelsmännen. Denis Healy hade blivit finansminister 1974 och beskyllde Tyskland för att i valutasammanhang enbart söka egen vinning. Han fick över ett ölglas rätt när Manfred Lahnstein, statssekreterare det västtyska finansministeriet, medgav att Tyskland behöver en gemensam europeisk valuta för att den vägen hålla fast vid en lätt undervärderad valuta. Undervärderingen – och därmed konkurrenskraften för Tysklands industri – kunde upprätthållas just genom de svagare ländernas insats.
Systemet skulle alltså egentligen förutsätta att någon misskötte sig.
Olägenheterna med en lätt undervärderad valuta kunde i den bästa av alla tänkbara europeiska världen uppvägas genom att den här valutan också kunde tjäna som internationell reservvaluta. Europa skulle alltså också få privilegiet att sälja sedeltryckeriets produkter.
Vägkartan för den här lösningen ritades upp av den av Jaques Delors ledda kommittén (1989). Igen tog de yviga deklarationerna överhanden.
”Finansmarknaderna, konsumenterna och investerarna skulle svara på olikheter i den makroekonomiska utvecklingen i de enskilda länderna och regionerna... och... bestraffa avvikelser från gemensamt överenskomna budgetära riktlinjer eller löneavtal... och därigenom utöva ett tryck på sundare politik.” (s. 20)
Euron blev alltså – till slut – en kompromiss mellan franska och tyska intressen. Tyskland fick göra avkall på sina strängaste anti-inflatoriska krav. Frankrike slapp besväret av att alltid behöva utsättas för en förnedrande valutajämförelse med krigsförloraren Tyskland. Dessutom betalade Tyskland den franska jordbrukspolitikens pris.
Grå teori och
Men. Teorin visade sig just vara ren och skär teori. Under 1990-talets uppgång gjordes det optimistiska beräkningar om hur skillnaderna i Europa utjämnades. Avsikten med uträkningarna var att bevisa att de besvärliga produktivitetsskillnaderna mellan den Europeiska kärnan upp vid Nord- och Östersjöns sydkuster och den europeiska periferin vid Medelhavet inte var så stora att de skulle skapa oöverstigliga problem. Men det var helt enkelt inte sant.
Barry Eichengreen skrev redan 1992 tillsammans med Tamim Bayoumi en artikel i vilken han varnade för att Europa inte uppfyllde villkoren för ett optimalt valutaområde. Dels skulle flyttningsrörelserna mellan olika ekonomier inte löpa så smärtfritt, som en överoptimistisk teori ville göra gällande. Dels skulle de grundläggande skillnaderna i produktivitet i ett lite längre perspektiv bli ett oöverstigligt problem. Om produktivitetsskillnaderna inte kan ta sig uttryck i form av varierande växelkurser måste obalanserna söka sig fram till andra svaga punkter i systemet.
1997 måste också Robert Mundell varna för alltför optimistiska och orealistiska förväntningar.
”De problematiska länderna är de fyra sydeuropeiska länderna: Portugal, Spanien, Italien och Grekland.” (AER vol. 87. No. 2, s. 215.)
Det som ingen förutom Hyman Minsky egentligen räknade med på 1990-talet var att de allmänna ekonomiska omständigheterna kunde försämras avsevärt och därmed skärpa de motsättningar som fanns under eurons polerade yta. Till den här olägenheten kan man också foga Bryssels benägenhetb att syssla med förljugen propaganda. Byråkratin i EU-högkvarteret bedriver på skattebetalarens bekostnad en medveten och vilseledande informationsverksamhet – i synnerhet om euron.
Slutresultatet är i varje fall det här: Europa har skapat sig en valuta, som ersatte D-marken och undervärderade den tyska industrin exportvärden. I klartext betyder det att Tyskland i den internationella handeln skor sig på sina EU-kumpaners bekostnad. Det har i sin tur skapat ett stort överskott i bytesbalansen (5 procent av BIP), som sedan resulterar i de tyska – och franska – bankernas lånegivning på den destabiliserade europeiska marknaden. I det här systemet fungerar den Europeiska centralbanken och medlemsländernas centralbanker som kommunicerande kärl. Det tyska överskottet rinner ut i form av lån till de europeiska underskottsländerna. Efter finanskrisen – den stora recessionen – har den här skuldsättningen ökat på att sätt som inte längre var möjligt att upprätthålla eftersom bankerna hotades av stora förluster. I det skedet kallades vi alla inför tronen i Bryssel. Eller för att uttrycka det i bibliska termer: hela Europa skulle skattskrivas för att betala medveten blindhet, tysk gnidighet och dålig politik.
Nu skulle vi rädda systemet genom inbetalningar. Men åt själva systemet – låsta växelkurser med skiftande produktivitet – gör man ingenting.
Det är inte en hållbar väg. Och det enda som verkligen förvånar är att vårt land tycks ledas av politiker, som inte bryr sig om att ens läsa euron historia.
Nils Torvalds
Eurons lång - och besvärliga - historia
17.01.2012
Artikeln publicerades i Vasabladet den15 januari.
Euron -
en lång historia
Vi är för det mesta närsynta. Det är förståeligt. När någonting nytt börjar födas eller uppstå är det inte många som befinner sig i den positionen att de ser vad som – egentligen – håller på att växa fram. Och om någon eventuellt förstod har han eller hon kanske redan lämnat oss. Vi är alltså dömda till att inte kunna se vare sig början eller slutet. Men mera djuplodande kunskap skadar inte direkt.
Frågan om vår förmåga att se gäller i högsta grad euron. Eurons historia lyfter dessutom fram en annan fråga: vem är det som bestämmer i Europa – och på vilka villkor.
Vem som leder Europa avgjordes fram till maj 1945 med en lång rad förödande krig mellan de olika pretendenterna. Efter varje krig försvagades grunden för anspråken och länderna förlorade småningom styrfarten. Slutsatsen – och den blev ännu tydligare efter det sovjetiska sammanbrottet 1991 – handlade om att skapa ett system genom vilket hegemonikonkurrensen kunde avgöras med fredligare medel. Den slutsatsen förkroppsligades i EU, men den innebar naturligtvis inte att konkurrensen mellan Europas medelstora makter skulle ha upphört. Den förs nu bara med annorlunda medel. Ett av medlen är euron.
Produktivitet och
växelkurser
En första fingervisning om eurons förhistoria får vi genom att titta på växelkursernas utveckling. 1950 var dollarn värd 4,2 D-mark. Det var tiden för Förenta staternas oinskränkta ekonomiska herravälde. Stormakten stod för hälften av den s.k. fria världens produktion. På den här nivån höll sig dollarkursen ända fram till 1960 (medelkurs 4,17). Sen sjänk dollarn till en växelkurs på 4 D-mark. Tysklands ekonomiska uppgång hade tvingat fram en revalvering . Ytterligare 10 år senare hade dollarn sjunkit till 3,48.
Dollarkursens förändringar antyder att någonting höll på att ske under den av det kalla kriget lite stelfrusna ytan. Och det som antyddes var att Väst-Tyskland femton år efter andra världskrigets slut (igen) höll på att bli en liten europeisk stormakt. Tysklands ekonomiska politik var ojämförligt mycket mera framgångsrik än de två andra små västeuropeiska stormakternas. Både England och Frankrike sackade efter och det skapade problem.
Inom EEG skapade den tyska markens växande styrka bl.a. problem i förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vem skulle betala – och på vilket sätt? För Tysklands uppstod dessutom ett annat problem, som Helmut Schmidt senare (1978) beskrev så här: ”Ju framgångsrikare vi är i utrikespolitik, i ekonomisk, social- eller försvarspolitik , desto längre kommer det att ta för Auschwitz att försvinna från det kollektiva minnets ytlager.”
Det som Schmidt beskrev är den tyska politikens dilemma och har beskrivits av många tyska ledare. Skuggan från Auschwitz gjorde det omöjligt för Tyskland att i Europa agera på eget bevåg. Tyskland behövde EEC och det som så småningom skulle bli EMS – det europeiska monetära systemet. Dilemmat tillspetsades på nytt 1969. Tyskland tvingades igen revalvera och förbundskansler Willy Brandt förklarade för den tyska förbundsdagen att det måste bli ordning i Europa och att ordningen hette EMS, det europeiska monetära systemet.
Dollarns nedgång
Samtidigt som styrkeförhållandena inom EEG förändrades började också efterkrigstidens Bretton Woods-system knaka i fogarna. Förenta staterna fick ett allt större handelsunderskott och dollarn blev allt svagare.
När Förenta staterna i slutet av den utvecklingen avskaffade guldmyntfoten levde resten av världen i oroliga tider. Oron blev inte mindre av att världen nästan samtidigt drabbades av den första oljekrisen när OAPEC (de arabiska oljeproducenterna) införde ett oljeembargo, som en följd av Yom Kippur-kriget. Dollarn sjönk, oljan blev dyrare och valutorna flöt.
Werner rapportens
drömmar
Det europeiska svaret på utmaningen var ”valutaormen” (ormen i tunneln), men ormen höll inte för påfrestningarna och det rådde egentligen lite av ett kaos på valutamarknaden. En aning tidigare hade den av luxemburgaren Pierre Werner ledda arbetsgruppen kommit med Werner-rapporten (1970), som i ganska yviga ordalag målade upp bilden av en lycklig framtid i vilken ”den ekonomiska och monetära unionen skulle göra det möjligt att förverkliga ett område inom vilket varor och tjänster, människor och kapital skulle cirkulera fritt och utan konkurrerande förvrängningar, som skulle ge upphov till strukturell och regional obalans.”
Werner-rapporten ritade upp olika etapper genom vilka förslaget skulle förverkligas, men eftersom målsättningarna var mera deklamatoriska än praktiskt politiska blev egentligen ingenting förverkligat. Den enda bestående slutsatsen handlade om att valutorna på ett ”irreversibelt sätt” skulle bindas till varandra. Ett europeisk valutasystem skulle alltså skapas utgående ifrån att växelkurserna en gång för alla skulle slås fast. Det var skräcken för konkurrerande devalveringar som styrde tankebanorna.
Men Werner-rapportens brist på ekonomisk insikt bidrog till att EEG också i fortsättning skulle leva enligt de påtvingande krisernas logik: när systemet började läcka på någon punkt vidtog man extraordinära åtgärder, som sedan maskerades som principiella deklamationer.
En räddande teori
Samtidigt som EEG:s ledande kretsarna råkar ut för allt större problem steg en till behoven anpassad teori in på scenen. Det är Robert Mundells teori om optimala valutaområden (Optimum Currency Areas).
Kanadensaren Mundell hade börjat sin forskning utgående från Kanadas besvärliga förhållande till den mäktiga södra grannen Förenta staterna. Artikeln om valutaområdet publicerades i september 1961 i American Economic Review och tankarna föll i god jord. Om man förkortar Mundells resonemang säger teorin att – efter den inledande chocken – utjämnas skillnaderna mellan valutaområdets medlemsländer utgående från att arbetskraften flyttar till områden med större efterfrågan på arbetskraft och kapitalet flyttar till områden med billigare arbetskraft. Efter chocken uppstår alltså den nya balansen nästan automatisk och styrd av marknadens – eller försynens – osynliga hand.
Mundell inbjöds till Bryssel och diskussionen kom igång. Samtidigt ökade problemen och valutorna flöt vidare på ett allt mera oroligt hav. 1978 var dollarn nere i ett värde på 2 D-mark.
Ett omåttligt företräde
Redan 1960 hade Charles de Gaulles finansminister Valery Giscard d'Estaing präglat uttrycket ”exorbitant priviledge” - ett omåttligt privilegium. Uttrycket handlade om Förenta staternas privilegium att trycka reservvaluta för världen. Den amerikanska sedelpressen kunde uppväga en stor del av det amerikanska handelsunderskottet genom att trycka och sälja dollar som valutareserv till resten av världen. Det var ett privilegium, som man i Europa inte såg med särskilt blida ögon, men som inte offentligt kunde nagelfaras eftersom det kalla kriget var en besvärlig balansakt som krävde sin – ibland överdrivna – solidaritet.
Fjorton år efter det ofinkänsliga påpekandet om dollarns företräde blev Valery Giscard d'Estaing Frankrikes president. Samtidigt – 1974 – blev Helmut Schmidt Tysklands förbundskansler. Herrarna blev ett radarpar i europeisk politik, ett radarpar som både föregick och förebådade det fransk-tyska samarbete vi ser idag.
Helmut Schmidt var också störd av Förenta staternas omåttliga privilegium eftersom det snedvred världsekonomin. Men Schmidt hade också ett annat, och egentligen besläktat, problem.
Frankrike och Tyskland
tvingas finna en väg
I alla ekonomisk kritiska skeden ställdes kravet på att Tyskland skulle revalvera sin alltför starka mark. Tyskland var alltså – för att sona sina förbrytelser från 1930- och 40-talen – alltid betalaren för de andra europeiska staternas slarviga ekonomiska politik.
Plötsligt framstår alltså en gemensam europeisk valuta som den perfekta lösningen på Tyskland problem. Den tyska taktiken genomskådades nog av engelsmännen. Denis Healy hade blivit finansminister 1974 och beskyllde Tyskland för att i valutasammanhang enbart söka egen vinning. Han fick över ett ölglas rätt när Manfred Lahnstein, statssekreterare det västtyska finansministeriet, medgav att Tyskland behöver en gemensam europeisk valuta för att den vägen hålla fast vid en lätt undervärderad valuta. Undervärderingen – och därmed konkurrenskraften för Tysklands industri – kunde upprätthållas just genom de svagare ländernas insats.
Systemet skulle alltså egentligen förutsätta att någon misskötte sig.
Olägenheterna med en lätt undervärderad valuta kunde i den bästa av alla tänkbara europeiska världen uppvägas genom att den här valutan också kunde tjäna som internationell reservvaluta. Europa skulle alltså också få privilegiet att sälja sedeltryckeriets produkter.
Amsagor och
from tro
Vägkartan för den här lösningen ritades upp av den av Jaques Delors ledda kommittén (1989). Igen tog de yviga deklarationerna överhanden.
”Finansmarknaderna, konsumenterna och investerarna skulle svara på olikheter i den makroekonomiska utvecklingen i de enskilda länderna och regionerna... och... bestraffa avvikelser från gemensamt överenskomna budgetära riktlinjer eller löneavtal... och därigenom utöva ett tryck på sundare politik.” (s. 20)
Euron blev alltså – till slut – en kompromiss mellan franska och tyska intressen. Tyskland fick göra avkall på sina strängaste anti-inflatoriska krav. Frankrike slapp besväret av att alltid behöva utsättas för en förnedrande valutajämförelse med krigsförloraren Tyskland. Dessutom betalade Tyskland den franska jordbrukspolitikens pris.
Grå teori och
livets gyllene träd
Men. Teorin visade sig just vara ren och skär teori. Under 1990-talets uppgång gjordes det optimistiska beräkningar om hur skillnaderna i Europa utjämnades. Avsikten med uträkningarna var att bevisa att de besvärliga produktivitetsskillnaderna mellan den Europeiska kärnan upp vid Nord- och Östersjöns sydkuster och den europeiska periferin vid Medelhavet inte var så stora att de skulle skapa oöverstigliga problem. Men det var helt enkelt inte sant.
Barry Eichengreen skrev redan 1992 tillsammans med Tamim Bayoumi en artikel i vilken han varnade för att Europa inte uppfyllde villkoren för ett optimalt valutaområde. Dels skulle flyttningsrörelserna mellan olika ekonomier inte löpa så smärtfritt, som en överoptimistisk teori ville göra gällande. Dels skulle de grundläggande skillnaderna i produktivitet i ett lite längre perspektiv bli ett oöverstigligt problem. Om produktivitetsskillnaderna inte kan ta sig uttryck i form av varierande växelkurser måste obalanserna söka sig fram till andra svaga punkter i systemet.
1997 måste också Robert Mundell varna för alltför optimistiska och orealistiska förväntningar.
”De problematiska länderna är de fyra sydeuropeiska länderna: Portugal, Spanien, Italien och Grekland.” (AER vol. 87. No. 2, s. 215.)
Den eviga tillväxten
och optimismen
Det som ingen förutom Hyman Minsky egentligen räknade med på 1990-talet var att de allmänna ekonomiska omständigheterna kunde försämras avsevärt och därmed skärpa de motsättningar som fanns under eurons polerade yta. Till den här olägenheten kan man också foga Bryssels benägenhetb att syssla med förljugen propaganda. Byråkratin i EU-högkvarteret bedriver på skattebetalarens bekostnad en medveten och vilseledande informationsverksamhet – i synnerhet om euron.
Slutresultatet är i varje fall det här: Europa har skapat sig en valuta, som ersatte D-marken och undervärderade den tyska industrin exportvärden. I klartext betyder det att Tyskland i den internationella handeln skor sig på sina EU-kumpaners bekostnad. Det har i sin tur skapat ett stort överskott i bytesbalansen (5 procent av BIP), som sedan resulterar i de tyska – och franska – bankernas lånegivning på den destabiliserade europeiska marknaden. I det här systemet fungerar den Europeiska centralbanken och medlemsländernas centralbanker som kommunicerande kärl. Det tyska överskottet rinner ut i form av lån till de europeiska underskottsländerna. Efter finanskrisen – den stora recessionen – har den här skuldsättningen ökat på att sätt som inte längre var möjligt att upprätthålla eftersom bankerna hotades av stora förluster. I det skedet kallades vi alla inför tronen i Bryssel. Eller för att uttrycka det i bibliska termer: hela Europa skulle skattskrivas för att betala medveten blindhet, tysk gnidighet och dålig politik.
Nu skulle vi rädda systemet genom inbetalningar. Men åt själva systemet – låsta växelkurser med skiftande produktivitet – gör man ingenting.
Det är inte en hållbar väg. Och det enda som verkligen förvånar är att vårt land tycks ledas av politiker, som inte bryr sig om att ens läsa euron historia.
Nils Torvalds