Tillbaka
Under det här året har jag skrivit mera om ekonomiska frågor än kanske någonsin tidigare. Det något förmildrande mellanordet kanske beror på att jag, både i Ryssland under 1990-talets sista år och i Förenta staterna under 2000-talets första, nästan mot min vilja gled in på ekonomin som ett allt mera centralt underliggande tema i all journalistisk rapportering.
Nu inför julen hann jag redan efter alla toppmöten känna på tanken att göra ännu ett försök att förklara eurons grundläggande olösbara (och tyska) problem, men under ett veckoslut i Stockholm kom jag på bättre tankar.
Det var inte Bellmans eller Ferlins avslöjande hemligheter under Den Gyldene Fredens valv som fick mig på bättre tankar. Men på sätt och vis lite besläktat. Det var Tomas Tranströmers diktsvit Östersjöar under taket i Dramatens Tornrum.
Det finns någonting ytterst hemvant över dikterna. Det hemvana på Dramaten var inte enbart Stina Ekblads distinkta och samtidigt på alla manér fullständigt rentvättade, nästan hudlösa diktion under vilken man just och just kunde urskilja en aning av östersjöarnas österbottniska grundmelodi.
Det hemvana var samma vind, samma solångande gräs, samma tång, samma (tidvis) klara vatten, samma tilltrasslande simpor i den tidiga vårens nät. Men det är framförallt just vinden, vågorna, den gamla skärgårdens liv
Tranströmer lyssnar till ordens naturvind lika tålmodigt som lotsen-morfadern i tiderna lyssnade till vindens och vågornas ljud och granskade de dimhöljda kobbarnas profiler för att kunna läsa ut det mest väsentliga han behövde veta om stävens riktning, vindens styrka och båtens läge.
Tranströmer läser ordstävens riktning.
Dikterna fungerar på något sätt som en kontrapunkt till de ekonomiska rapporteringens produktivitetsobsession. Tranströmers hela produktion är, om man mäter den i nedslag och ord, ungefär lika omfattande som alla de varnande euro-ord jag har skrivit under det här året, men samtidigt väcker hans nogsamt utvalda ord en högaktningsfull avundsjuka. Under de senaste 50 åren har jag ibland stått som åsnan mellan diktens och journalismens hötappar. Ingen ny upplevelse inom släkten. Och nästan undantagslöst har jag tagit den journalistiska predikantens roll i övertygelsen om att argument och fakta styr vår sena upplysningsgång.
Men Tranströmer (och Stina Ekblad) fick mig att tveka.
Presidentvalets debatter har i sin nästan totala avsaknad på både argumentering och vision antytt att vi åtminstone just för tillfället styrs och kommer att styras av - i dubbel bemärkelse - utsiktslösa blindstyren.
Men kanske felet egentligen är vårt. Har vi representerat en journalism som ens på något sätt förmått gripa in i ordens emotionella mellanrum och som har fått läsaren/åhöraren att med lite tårblanka ögon gripas och begripas.
Den upplevelsen gav Tranströmers ord, men den upplevelsen får jag inte av dagens ledare.
God jul!
Nils Torvalds
Skribenten är pensionerad journalist
Tranströmer och Ekblad
15.01.2012
Det händer ibland att mitt bättre jag tar överhand. Det jaget lever ett undanskymt liv mellan dikternas strofer. Den här gången hände det i Stockholm. Tack, Stina Ekblad.
Dikt, verklighet
och presidentprosa
Under det här året har jag skrivit mera om ekonomiska frågor än kanske någonsin tidigare. Det något förmildrande mellanordet kanske beror på att jag, både i Ryssland under 1990-talets sista år och i Förenta staterna under 2000-talets första, nästan mot min vilja gled in på ekonomin som ett allt mera centralt underliggande tema i all journalistisk rapportering.
Nu inför julen hann jag redan efter alla toppmöten känna på tanken att göra ännu ett försök att förklara eurons grundläggande olösbara (och tyska) problem, men under ett veckoslut i Stockholm kom jag på bättre tankar.
Det var inte Bellmans eller Ferlins avslöjande hemligheter under Den Gyldene Fredens valv som fick mig på bättre tankar. Men på sätt och vis lite besläktat. Det var Tomas Tranströmers diktsvit Östersjöar under taket i Dramatens Tornrum.
Det finns någonting ytterst hemvant över dikterna. Det hemvana på Dramaten var inte enbart Stina Ekblads distinkta och samtidigt på alla manér fullständigt rentvättade, nästan hudlösa diktion under vilken man just och just kunde urskilja en aning av östersjöarnas österbottniska grundmelodi.
Det hemvana var samma vind, samma solångande gräs, samma tång, samma (tidvis) klara vatten, samma tilltrasslande simpor i den tidiga vårens nät. Men det är framförallt just vinden, vågorna, den gamla skärgårdens liv
Tranströmer lyssnar till ordens naturvind lika tålmodigt som lotsen-morfadern i tiderna lyssnade till vindens och vågornas ljud och granskade de dimhöljda kobbarnas profiler för att kunna läsa ut det mest väsentliga han behövde veta om stävens riktning, vindens styrka och båtens läge.
Tranströmer läser ordstävens riktning.
Dikterna fungerar på något sätt som en kontrapunkt till de ekonomiska rapporteringens produktivitetsobsession. Tranströmers hela produktion är, om man mäter den i nedslag och ord, ungefär lika omfattande som alla de varnande euro-ord jag har skrivit under det här året, men samtidigt väcker hans nogsamt utvalda ord en högaktningsfull avundsjuka. Under de senaste 50 åren har jag ibland stått som åsnan mellan diktens och journalismens hötappar. Ingen ny upplevelse inom släkten. Och nästan undantagslöst har jag tagit den journalistiska predikantens roll i övertygelsen om att argument och fakta styr vår sena upplysningsgång.
Men Tranströmer (och Stina Ekblad) fick mig att tveka.
Presidentvalets debatter har i sin nästan totala avsaknad på både argumentering och vision antytt att vi åtminstone just för tillfället styrs och kommer att styras av - i dubbel bemärkelse - utsiktslösa blindstyren.
Men kanske felet egentligen är vårt. Har vi representerat en journalism som ens på något sätt förmått gripa in i ordens emotionella mellanrum och som har fått läsaren/åhöraren att med lite tårblanka ögon gripas och begripas.
Den upplevelsen gav Tranströmers ord, men den upplevelsen får jag inte av dagens ledare.
God jul!
Nils Torvalds
Skribenten är pensionerad journalist