TillbakaEuro-PA och
På den gamla goda tiden, och drygt tusenniohundra år efter att de vise männen anlände – och lämnade – oss, var en valuta bunden till en ädel metall. Vanligtvis guld. Inte rökelse eller myrra. Eftersom priset på guld i det stora hela också återspeglade produktivitetens utveckling fanns det alltså koppling mellan valutans värde och den allmänna produktiviteten.
När Förenta staternas handelsbalans kantrade pga av Vietnam-kriget högg Richard ”Dirty Dick” Nixons regering av guldmyntfoten. En bidragande orsak var att Frankrike (cyniskt och enbart med inskränkta fördelar i siktet) spekulerade mot den amerikanska guldreserven. Det amerikanska beslutet ledde till att valutorna nu skulle bestämmas antingen genom att flyta fritt eller bindas, ”peggas”, till någon valuta, för det mesta dollarn.
Så långt allt väl. När produktivitetsutvecklingen inom olika branscher sedan utvecklas olika leder det till att ländernas produktivitet och internationella konkurrenskraft också förskjuts. Det skapade i sin tur en obalanserad utrikeshandel, som förr eller senare måste rättas till genom en devalvering (eller – i princip – en revalvering). Smygmerkantilismen (= att man försöker leva på andras svårigheter genom att mixtra med sin valuta) hade alltså en gräns.
Sedan uppfann något pundhuvud (egentligen ett frang- eller markhuvud) euron. Därmed avskaffade vi egentligen alla våra möjligheter att i Europa reglera produktivitetsskillnaderna mellan olika länder. Istället för de vise männens guld tog vi rökelse.
Men euron innehåller inte enbart rökelse som döljer produktivitetsskillnaderna. Den konstgjorda valutan har dessutom skapat en neomerkantilism genom vilken de produktiva länderna (framförallt Tyskland) skor sig genom att skapa en systematisk obalans där överskottet i handelsbalansen samtidigt innebär ett underskott för de svagare länderna. Underskottet kan inte i längden finansieras på något annat sätt än genom en ökande skuldbörda, som i sin tur suger sitt förödande gift från ”det globala finansdjupet” (den oerhörda mängd ogenomskinliga (o)värdepapper, som seglar omkring i cyberrymden).
Det ondas egentliga upphov är alltså dels gjutfelet i euron, dels en finansrymd som står utanför varje kontroll. Och om vi inte hugger euron i bitar kommer vi snart att stå vid Gehennas vägskäl (och egentligen såt vi där nu redan, men försöker låtsas att det inte finns något vägskäl).
När Angelas Merkozy senaste måndag beslöt att skriva ett nytt fördrag för EU, beslöt det här dubbelhövdade monstret samtidigt att bestraffa underskottarna och befria finansväldet från allt ansvar. Det är – uppriktigt sagt – ett recept som kommer att föra oss i fördärvet. Och därhän piskas vi av kreditrankningsföretagen.
Men läs David Graebers ”Debt – The First 5,000 Years” (Skuld – de 5000 första åren). Oligarkins hänsynslösa skuldekonomi leder – förr eller senare – till folkets uppror och demokrati. Kolla med Aten. För drygt 2000 år sedan.
Nils Torvalds
Skribenten är pensionerad journalist
Ännu ett försök kring euron
15.01.2012
Ibland har jag drabbats av hur lika Enron och euron låter. Och hur lika de förefaller fungera. Publicerad i ÅU och ÖT i december.
Euro-PA och
andra julhistorier
På den gamla goda tiden, och drygt tusenniohundra år efter att de vise männen anlände – och lämnade – oss, var en valuta bunden till en ädel metall. Vanligtvis guld. Inte rökelse eller myrra. Eftersom priset på guld i det stora hela också återspeglade produktivitetens utveckling fanns det alltså koppling mellan valutans värde och den allmänna produktiviteten.
När Förenta staternas handelsbalans kantrade pga av Vietnam-kriget högg Richard ”Dirty Dick” Nixons regering av guldmyntfoten. En bidragande orsak var att Frankrike (cyniskt och enbart med inskränkta fördelar i siktet) spekulerade mot den amerikanska guldreserven. Det amerikanska beslutet ledde till att valutorna nu skulle bestämmas antingen genom att flyta fritt eller bindas, ”peggas”, till någon valuta, för det mesta dollarn.
Så långt allt väl. När produktivitetsutvecklingen inom olika branscher sedan utvecklas olika leder det till att ländernas produktivitet och internationella konkurrenskraft också förskjuts. Det skapade i sin tur en obalanserad utrikeshandel, som förr eller senare måste rättas till genom en devalvering (eller – i princip – en revalvering). Smygmerkantilismen (= att man försöker leva på andras svårigheter genom att mixtra med sin valuta) hade alltså en gräns.
Sedan uppfann något pundhuvud (egentligen ett frang- eller markhuvud) euron. Därmed avskaffade vi egentligen alla våra möjligheter att i Europa reglera produktivitetsskillnaderna mellan olika länder. Istället för de vise männens guld tog vi rökelse.
Men euron innehåller inte enbart rökelse som döljer produktivitetsskillnaderna. Den konstgjorda valutan har dessutom skapat en neomerkantilism genom vilken de produktiva länderna (framförallt Tyskland) skor sig genom att skapa en systematisk obalans där överskottet i handelsbalansen samtidigt innebär ett underskott för de svagare länderna. Underskottet kan inte i längden finansieras på något annat sätt än genom en ökande skuldbörda, som i sin tur suger sitt förödande gift från ”det globala finansdjupet” (den oerhörda mängd ogenomskinliga (o)värdepapper, som seglar omkring i cyberrymden).
Det ondas egentliga upphov är alltså dels gjutfelet i euron, dels en finansrymd som står utanför varje kontroll. Och om vi inte hugger euron i bitar kommer vi snart att stå vid Gehennas vägskäl (och egentligen såt vi där nu redan, men försöker låtsas att det inte finns något vägskäl).
När Angelas Merkozy senaste måndag beslöt att skriva ett nytt fördrag för EU, beslöt det här dubbelhövdade monstret samtidigt att bestraffa underskottarna och befria finansväldet från allt ansvar. Det är – uppriktigt sagt – ett recept som kommer att föra oss i fördärvet. Och därhän piskas vi av kreditrankningsföretagen.
Men läs David Graebers ”Debt – The First 5,000 Years” (Skuld – de 5000 första åren). Oligarkins hänsynslösa skuldekonomi leder – förr eller senare – till folkets uppror och demokrati. Kolla med Aten. För drygt 2000 år sedan.
Nils Torvalds
Skribenten är pensionerad journalist