Tillbaka
Jag blev aldrig en god fotbollsspelare. Min största tillgång var att jag i huvudet (eller ryggraden) hade en automatisk räknare för relativa hastigheter. Med den medfödda blicken kunde jag för det mesta läsa spelet och ta bort en anfallande motspelare, men en lite klumpig teknik gjorde mig enbart till en pålitlig högerback eller centerhalv. Så hette positionerna på den tiden.
Varje VM lovat jag mig själv att inte förfalla till att stirra på rutan, och ute på sommarstugan är det ganska lätta att hålla löftet. Här är det TV-fritt.
Men helt kan man inte avstå.
Redan under Tysklands första spel greps jag av deras rättidighet, passningen går vid rätt sekund och med rätt riktning och någon av spetsarna rinner igenom off-side-linjen, passar snett bakåt och – pang. Där sitter den!
I just den här meningen är fotboll ett mycket intellektuellt spel. Det är som schack. Det handlar om positioner, tillfälliga övertag, rätt drag i rätt ordning. Och om ett briljant öga för styrkefält.
Vad gjorde tränaren Löw inför matchen mot Argentina? Han ändrade inte på systemet. Det hade varit oerhört riskfyllt. Men han drog ner uppställningen kanske fem meter. Det betydde att utrymmet för Messi krymptes ner just där han är som farligast. I bildrutan såg det ut som om han hela tiden hade varit omgiven av tre tyska spelare, men hemligheten låg just i att minska hans rörelsefrihet utan att samtidigt förlora alltför mycket offensiva möjligheter. En mera defensiv uppställning hade gett Argentinas försvarslinje betydligt mera utrymme och vi vet alla att det leder till ett ständigt malande anfall mot ett bakåtspelande igelkottsförsvar. Det sluter för eller senare i ett mål.
Det gäller alltså att veta var planens balans finns.
Den andra finessen i Tysklands spel handlar om att locka motståndaren till att lämna överenskomna markeringar. Det låter enkelt men för oss vanliga dödliga, som vanligtvis spelade enbart när vi hade bollen och därför så lätt glömde markeringarna (och den rätta sidan för en markering) var det ibland oöverkomligt svårt.
Titta ännu en gång på Tysklands sista mål mot Argentina. Mesut Özil får passningen och ger sig själv en framåtpassning, som är just så lång att det lockar den argentinska försvararen bort från sin tomt. Miroslav Klose blir fri och lägger in bollen.
Snyggt men inte pråligt, brukade vi säga när vi någon gång lyckades med en god portion tur. Men för die Mannschaft var det inövat och avsiktligt. Och fantastiskt väl genomfört.
Biten av fotbolls VM
07.07.2010
I något skede trodde jag att jag kunde undvika VM. Det visade sig vara ett misstag. En sovande fotbollsspelare i min själ vaknade till liv och började se på spelens system.
Fotboll som lek
och som system
Jag blev aldrig en god fotbollsspelare. Min största tillgång var att jag i huvudet (eller ryggraden) hade en automatisk räknare för relativa hastigheter. Med den medfödda blicken kunde jag för det mesta läsa spelet och ta bort en anfallande motspelare, men en lite klumpig teknik gjorde mig enbart till en pålitlig högerback eller centerhalv. Så hette positionerna på den tiden.
Varje VM lovat jag mig själv att inte förfalla till att stirra på rutan, och ute på sommarstugan är det ganska lätta att hålla löftet. Här är det TV-fritt.
Men helt kan man inte avstå.
Redan under Tysklands första spel greps jag av deras rättidighet, passningen går vid rätt sekund och med rätt riktning och någon av spetsarna rinner igenom off-side-linjen, passar snett bakåt och – pang. Där sitter den!
I just den här meningen är fotboll ett mycket intellektuellt spel. Det är som schack. Det handlar om positioner, tillfälliga övertag, rätt drag i rätt ordning. Och om ett briljant öga för styrkefält.
Vad gjorde tränaren Löw inför matchen mot Argentina? Han ändrade inte på systemet. Det hade varit oerhört riskfyllt. Men han drog ner uppställningen kanske fem meter. Det betydde att utrymmet för Messi krymptes ner just där han är som farligast. I bildrutan såg det ut som om han hela tiden hade varit omgiven av tre tyska spelare, men hemligheten låg just i att minska hans rörelsefrihet utan att samtidigt förlora alltför mycket offensiva möjligheter. En mera defensiv uppställning hade gett Argentinas försvarslinje betydligt mera utrymme och vi vet alla att det leder till ett ständigt malande anfall mot ett bakåtspelande igelkottsförsvar. Det sluter för eller senare i ett mål.
Det gäller alltså att veta var planens balans finns.
Den andra finessen i Tysklands spel handlar om att locka motståndaren till att lämna överenskomna markeringar. Det låter enkelt men för oss vanliga dödliga, som vanligtvis spelade enbart när vi hade bollen och därför så lätt glömde markeringarna (och den rätta sidan för en markering) var det ibland oöverkomligt svårt.
Titta ännu en gång på Tysklands sista mål mot Argentina. Mesut Özil får passningen och ger sig själv en framåtpassning, som är just så lång att det lockar den argentinska försvararen bort från sin tomt. Miroslav Klose blir fri och lägger in bollen.
Snyggt men inte pråligt, brukade vi säga när vi någon gång lyckades med en god portion tur. Men för die Mannschaft var det inövat och avsiktligt. Och fantastiskt väl genomfört.
Och ändå: marginalerna är så små att alla lag – förutom Nordkorea – kunde vinna vilken som helst match. Det visade redan Serbien. Just därför kan de fyra sista matcherna går hur som helst.
Nils Torvalds
på en sten i havet
på en sten i havet