TillbakaEn återvändsgränd
De var med en stark känsla av obehag jag lyssnade på morgonnyheterna senaste torsdag. Rapporterna visste berätta att valet i Holland visade en tendens, som vi inte riktigt kan bortse ifrån.
Den första frågan jag på något sätt kände mig tvungen att besvara handlade om varför det kändes speciellt besvärligt att just det holländska valet visade sig som en varning eller ett järtecken. Det har naturligtvis att göra med att Holland under de senaste 400 åren egentligen på många sätt har varit en föregångare. Visserligen inte alltid utan problem, men ändå.
På mitt nattduksbord har jag just nu både Baruch Spinozas Etik och hans Teologisk-politiska avhandling. Det är ingen tillfällighet. Spinoza är portalfiguren i det man kallar den radikala upplysningen och det är inte utan att vi just nu skulle behöva just den. Den handlar nämligen både om mänskliga rättigheter, jämlikhet och vårt förhållande till den oss omgivande naturen.
Men det är inte bara Baruch Spinoza som gör mig illa till mods. Så här under fotbollshysterin veckor kommer jag också att tänka på Ruud Gullit – den orangefärgade fotbollens mästare och holländskt invandrarbarn. Invandrarbarn var också Baruch Spinoza.
Holland var alltså av många historiska orsaker en fristad. Det var hit de sefardiska judarna flydde från inkvisitionens Spanien och Portugal. Hit flydde också askenasiska judar från Östeuropa. (Och spänningen mellan sefarder och askenaser har Egon Erwin Kisch beskrivit i ett av sina storstilade reportage.)
I Holland gömde sig Anne Frank.
Vilket spöke är det som nu rör sig i Europa när det ena landet efter det andra förefaller duka under i främlingsfientlighetens sjudande kittel? Och vad borde vi göra?
Det finns en grundläggande social pest, som nu sprider sig. Den i alla de här fallen gemensamma faktorn är en arbetslöshet, som har stigit till en nivå som måste utlösa djupa och besvärliga samhälleliga spänningar. När arbetslösheten stiger över 5 procent av den arbetsföra befolkningen klarar vi inte av att lösa problemet med sociala bidrag. Bidragen ger visserligen en utkomst, men ställer samtidigt människorna utanför samhället. Utkomst och utanför.
Men vi behöver alla inkomst och innanför.
Vi kan läsa det här i ekonomisk teori eller i skönlitteratur. Ta bara Berlin Alexandersplatz. Franz Biberkopf hamnar i arbetslöshetens 30-tal så småningom utanför samhället och trots den gamla arbetarideologin i hans uppväxt är det hatet som tar överhand. Det har det nu också gjort i dagens Europa.
Och det finns bara ett sätt att bli av med det: att med alla tillbudsstående medel tvinga ner arbetslösheten. Det är ingen liten utmaning i dagens marknadstroende värld (hälsningar f.ö. till Björn Wahlroos). Det är ingen liten utmaning med dagens nästan hopplösa EU-regler.
Men alla alternativ är – på sikt – betydligt värre!
Nils Torvalds
publicerad i ÅU och ÖT kring den 6 juni 2010
Holland, Spinoza och Gullit
28.06.2010
För länge, länge sedan var Holland en framstegsmodell i fråga om demokratiska och humanistiska värden. Idag är det arvet ifrågasatt.
En återvändsgränd
i Europa...
De var med en stark känsla av obehag jag lyssnade på morgonnyheterna senaste torsdag. Rapporterna visste berätta att valet i Holland visade en tendens, som vi inte riktigt kan bortse ifrån.
Den första frågan jag på något sätt kände mig tvungen att besvara handlade om varför det kändes speciellt besvärligt att just det holländska valet visade sig som en varning eller ett järtecken. Det har naturligtvis att göra med att Holland under de senaste 400 åren egentligen på många sätt har varit en föregångare. Visserligen inte alltid utan problem, men ändå.
På mitt nattduksbord har jag just nu både Baruch Spinozas Etik och hans Teologisk-politiska avhandling. Det är ingen tillfällighet. Spinoza är portalfiguren i det man kallar den radikala upplysningen och det är inte utan att vi just nu skulle behöva just den. Den handlar nämligen både om mänskliga rättigheter, jämlikhet och vårt förhållande till den oss omgivande naturen.
Men det är inte bara Baruch Spinoza som gör mig illa till mods. Så här under fotbollshysterin veckor kommer jag också att tänka på Ruud Gullit – den orangefärgade fotbollens mästare och holländskt invandrarbarn. Invandrarbarn var också Baruch Spinoza.
Holland var alltså av många historiska orsaker en fristad. Det var hit de sefardiska judarna flydde från inkvisitionens Spanien och Portugal. Hit flydde också askenasiska judar från Östeuropa. (Och spänningen mellan sefarder och askenaser har Egon Erwin Kisch beskrivit i ett av sina storstilade reportage.)
I Holland gömde sig Anne Frank.
Vilket spöke är det som nu rör sig i Europa när det ena landet efter det andra förefaller duka under i främlingsfientlighetens sjudande kittel? Och vad borde vi göra?
Det finns en grundläggande social pest, som nu sprider sig. Den i alla de här fallen gemensamma faktorn är en arbetslöshet, som har stigit till en nivå som måste utlösa djupa och besvärliga samhälleliga spänningar. När arbetslösheten stiger över 5 procent av den arbetsföra befolkningen klarar vi inte av att lösa problemet med sociala bidrag. Bidragen ger visserligen en utkomst, men ställer samtidigt människorna utanför samhället. Utkomst och utanför.
Men vi behöver alla inkomst och innanför.
Vi kan läsa det här i ekonomisk teori eller i skönlitteratur. Ta bara Berlin Alexandersplatz. Franz Biberkopf hamnar i arbetslöshetens 30-tal så småningom utanför samhället och trots den gamla arbetarideologin i hans uppväxt är det hatet som tar överhand. Det har det nu också gjort i dagens Europa.
Och det finns bara ett sätt att bli av med det: att med alla tillbudsstående medel tvinga ner arbetslösheten. Det är ingen liten utmaning i dagens marknadstroende värld (hälsningar f.ö. till Björn Wahlroos). Det är ingen liten utmaning med dagens nästan hopplösa EU-regler.
Men alla alternativ är – på sikt – betydligt värre!
Nils Torvalds
publicerad i ÅU och ÖT kring den 6 juni 2010