TillbakaDen kombinerade
Delad glädje är dubbel. Så förhåller det sig också med dumhet.
Under de senaste månaderna har jag försökt förstå vad det egentligen var som tände stubinen på den finansbomb som sedan exploderade 2008 och som under en lång tid framåt kommer att förpesta vår tillvaro. Det finns många som kandiderar på titeln upphovsman (för det var nog huvudsakligen män). De är i synnerhet en kombination som förefaller alldeles speciellt farlig: kombinationen journalist och politiker.
En del av er kunde kanske sluta läsa redan här eftersom jag – antagligen numera – fyller båda kriterierna.
Den 22 oktober 1999 skrev journalisten Stephen Labaton i New York Times en rapport från den amerikanska kongressens förhandlingar kring en ny banklag. Rubriken (som kanske inte var Labatons) började med de storståtliga orden En ny finansiell era.
Det handlade alltså om den lagstiftning som definitivt öppnade vägen för stora finansiella konglomerat, men hur rätt, och i vilket hänseende, rubriken faktiskt också hade när den förutspådde en ny finansiella era, kunde ganska få gissa sig fram till.
I en annan rapport tre dagar senare – den här gången i Wall Street Journal –beskriver Labatons kollega Michael Schroeder hur det gick till. Den beskrivningen säger någonting om hur politik idag bedrivs.
Det var ordföranden för senatens bankutskott, republikanen (men en gång i tiden demokraten) Phil Gramm, som ledde förhandlingarna. Han gav order om att de ledande bankernas högsta direktörer under förhandlingens gång skulle använda allt sitt inflytande för att tvinga Vita huset och Bill Clinton att retirera. I slutet av förhandlingarna kom man också fram till ett litet fikonlöv för den demokratiska minoriteten: bankerna måste få ett godkänt betyg för sin utlåning till ekonomiskt mindre bemedlade. Den skrivningen spelade ingen roll, men kunde användas av demokraterna för att visa upp att de också hade fått någonting till stånd.
Den verkligt stora belöningen gick till Robert Rubin. Han var Clintons finansminister från 1995 och avgick 1999. Envisa rykten gör gällande att han var med om förhandlingarna samtidigt som han också förhandlade om en belöningspost i CitiBank. Hans kanske största bravad var att han tillsammans med Alan Greenspan motsatte sig en reglering av den gråa banksektorns finansderivat. Till Greenspans försvar kan man, måhända, framhäva att han i ett senatsförhör, efter krisen, underströk att han kände sig fullständigt chockad över att hans tilltro till marknadens förmåga hade visat sig så ogrundad.
Men journalisten hade alltså rätt. En ny finansiell era hade börjat. Den kommer under det närmaste decenniet att innebära en bestående socialpolitisk kris. Speciellt illa kommer våra ungdomar att ha det.
Tänk er alltså för innan ni nästa gång tror på en journalist eller en politiker.
Nils Torvalds
journalist och politiker
Den kombinerade dumheten
23.05.2010
Finanskrisen handlar inte enbart om en olycklig händelse i USA. Den handlar om systematiska obalanser.
Den kombinerade
dumheten...
Delad glädje är dubbel. Så förhåller det sig också med dumhet.Under de senaste månaderna har jag försökt förstå vad det egentligen var som tände stubinen på den finansbomb som sedan exploderade 2008 och som under en lång tid framåt kommer att förpesta vår tillvaro. Det finns många som kandiderar på titeln upphovsman (för det var nog huvudsakligen män). De är i synnerhet en kombination som förefaller alldeles speciellt farlig: kombinationen journalist och politiker.
En del av er kunde kanske sluta läsa redan här eftersom jag – antagligen numera – fyller båda kriterierna.
Den 22 oktober 1999 skrev journalisten Stephen Labaton i New York Times en rapport från den amerikanska kongressens förhandlingar kring en ny banklag. Rubriken (som kanske inte var Labatons) började med de storståtliga orden En ny finansiell era.
Det handlade alltså om den lagstiftning som definitivt öppnade vägen för stora finansiella konglomerat, men hur rätt, och i vilket hänseende, rubriken faktiskt också hade när den förutspådde en ny finansiella era, kunde ganska få gissa sig fram till.
I en annan rapport tre dagar senare – den här gången i Wall Street Journal –beskriver Labatons kollega Michael Schroeder hur det gick till. Den beskrivningen säger någonting om hur politik idag bedrivs.
Det var ordföranden för senatens bankutskott, republikanen (men en gång i tiden demokraten) Phil Gramm, som ledde förhandlingarna. Han gav order om att de ledande bankernas högsta direktörer under förhandlingens gång skulle använda allt sitt inflytande för att tvinga Vita huset och Bill Clinton att retirera. I slutet av förhandlingarna kom man också fram till ett litet fikonlöv för den demokratiska minoriteten: bankerna måste få ett godkänt betyg för sin utlåning till ekonomiskt mindre bemedlade. Den skrivningen spelade ingen roll, men kunde användas av demokraterna för att visa upp att de också hade fått någonting till stånd.
Den verkligt stora belöningen gick till Robert Rubin. Han var Clintons finansminister från 1995 och avgick 1999. Envisa rykten gör gällande att han var med om förhandlingarna samtidigt som han också förhandlade om en belöningspost i CitiBank. Hans kanske största bravad var att han tillsammans med Alan Greenspan motsatte sig en reglering av den gråa banksektorns finansderivat. Till Greenspans försvar kan man, måhända, framhäva att han i ett senatsförhör, efter krisen, underströk att han kände sig fullständigt chockad över att hans tilltro till marknadens förmåga hade visat sig så ogrundad.
Men journalisten hade alltså rätt. En ny finansiell era hade börjat. Den kommer under det närmaste decenniet att innebära en bestående socialpolitisk kris. Speciellt illa kommer våra ungdomar att ha det.
Tänk er alltså för innan ni nästa gång tror på en journalist eller en politiker.
Nils Torvalds
journalist och politiker