TillbakaFiktiva värden i den fiktiva världen
På 1970-talet lade jag manken till och läste mig igenom det marxska Kapitalet. All tre delar plus en hel del ur Teorier om mervärdet. Det är många som säger att det är en ohälsosam verksamhet eftersom man i banden konfronteras med en oerhörd sak- och detaljkunskap. Många går alltså bokstavligen under i beviskedjornas och kunskapens virrvarr och många ger upp redan i början. Till den förstnämnda kategorin hör en hel del vänsterpolitiker. Till den senare kategorin hörde hankenprofessorn Nils Meinander, som försökte tränga igenom banden genom att låsa in sig på ett hotellrum i London.
Jag hävdar alltså att jag kom förhållandevis helskinnad undan. Och blev en stor kunskapsmängd rikare.
Till de mera intressanta konstruktionerna i det tredje bandet hör utläggningarna om det fiktiva kapitalet. Enligt Marx handlar det alltså om ett fiktiv eller illusoriskt kapital, som inte är kapital i reell mening utan utgörs av olika former av finansiella varor. Desto närmare behöver vi inte i det här skedet gå in på Karl Marx. Han påvisar någonting som vi alla numera vet – eller borde veta: alla papper som bär på olika siffror och därmed antyder att de också bär på ett siffrorna motsvarande värde utgör för det mesta ett fiktivt och ibland ett synnerligen illusoriskt kapital.
På en teoretisk nivå handlar det om att världen under de senaste tre decennierna har utvecklat diverse finansderivat, som är totalt ogenomskinliga. Det är alltså inte meningen att Andersson, Pettersson, Lundström eller jag skall ha en möjlighet att ens ana oss till vad som sker i finansvärlden. Det är uttryckligen högre matematik. Finansderivatens matematiska formler utvecklades på basen av modeller som hade gjorts för teoretisk fysik.
Till den här ogenomskinligheten kan vi ännu foga en annan form av statlig ogenomskinlighet. Jag tror nämligen inte att det är någon tillfällighet att krisen nu bryter ut i Grekland, Portugal, Spanien, kanske ännu i Italien och på Irland. Grekland, Portugal och Spanien var de sista västeuropeiska diktaturerna. De skulle med alla medel dras med i den västeuropeiska integrationen och det var långt viktigare att skapa en omfördelning av Europas (läs Tysklands) skatteinkomster än att skapa en tillförlitlig offentlig förvaltning.
På den här punkten är vi – på sätt och vis – alla skyldiga. Vi ville så gärna tro att den ekonomiska utvecklingen skulle gå framåt och uppåt utan avbrott. Och Sovjetunionens fall 1991 visade ju – trodde vi – att vi var på den rätta vägen.
Irland är dessutom ett bra exempel på hur man bygger upp illusionen av en modern stat med hjälp av skattekonkurrens. Det finns en massa vinstskygga företag som har sina huvudkontor på Irland. Det beror på att landet har en extremt låg företagsbeskattning, 12,5 procent. Multinationella företag håller sig alltså gärna där. De undandrar sig en hel del kontroll om var vinsterna egentligen har uppstått. Igen är det alltså ogenomskinligheten som regerar. Och igen är det vi som skall betala när Irlands statsskuld – bl.a. på grund av den låga företagsbeskattningen – leder till att det europeiska systemet hotas.
Men det som oroar mig mest av allt är att ingen i EU riktigt vill gå till grunderna med problemen.
Nils Torvalds
Det fiktiva kapitalet
23.05.2010
Karl Marx skrev i Kapitalets tredje band ganska omfattande om det fiktiva kapitalet. Men det blev aldrig riktigt färdigt. Idag skulle det finnas en mängd exempel.
Fiktiva värden i den fiktiva världen
På 1970-talet lade jag manken till och läste mig igenom det marxska Kapitalet. All tre delar plus en hel del ur Teorier om mervärdet. Det är många som säger att det är en ohälsosam verksamhet eftersom man i banden konfronteras med en oerhörd sak- och detaljkunskap. Många går alltså bokstavligen under i beviskedjornas och kunskapens virrvarr och många ger upp redan i början. Till den förstnämnda kategorin hör en hel del vänsterpolitiker. Till den senare kategorin hörde hankenprofessorn Nils Meinander, som försökte tränga igenom banden genom att låsa in sig på ett hotellrum i London.Jag hävdar alltså att jag kom förhållandevis helskinnad undan. Och blev en stor kunskapsmängd rikare.
Till de mera intressanta konstruktionerna i det tredje bandet hör utläggningarna om det fiktiva kapitalet. Enligt Marx handlar det alltså om ett fiktiv eller illusoriskt kapital, som inte är kapital i reell mening utan utgörs av olika former av finansiella varor. Desto närmare behöver vi inte i det här skedet gå in på Karl Marx. Han påvisar någonting som vi alla numera vet – eller borde veta: alla papper som bär på olika siffror och därmed antyder att de också bär på ett siffrorna motsvarande värde utgör för det mesta ett fiktivt och ibland ett synnerligen illusoriskt kapital.
På en teoretisk nivå handlar det om att världen under de senaste tre decennierna har utvecklat diverse finansderivat, som är totalt ogenomskinliga. Det är alltså inte meningen att Andersson, Pettersson, Lundström eller jag skall ha en möjlighet att ens ana oss till vad som sker i finansvärlden. Det är uttryckligen högre matematik. Finansderivatens matematiska formler utvecklades på basen av modeller som hade gjorts för teoretisk fysik.
Till den här ogenomskinligheten kan vi ännu foga en annan form av statlig ogenomskinlighet. Jag tror nämligen inte att det är någon tillfällighet att krisen nu bryter ut i Grekland, Portugal, Spanien, kanske ännu i Italien och på Irland. Grekland, Portugal och Spanien var de sista västeuropeiska diktaturerna. De skulle med alla medel dras med i den västeuropeiska integrationen och det var långt viktigare att skapa en omfördelning av Europas (läs Tysklands) skatteinkomster än att skapa en tillförlitlig offentlig förvaltning.
På den här punkten är vi – på sätt och vis – alla skyldiga. Vi ville så gärna tro att den ekonomiska utvecklingen skulle gå framåt och uppåt utan avbrott. Och Sovjetunionens fall 1991 visade ju – trodde vi – att vi var på den rätta vägen.
Irland är dessutom ett bra exempel på hur man bygger upp illusionen av en modern stat med hjälp av skattekonkurrens. Det finns en massa vinstskygga företag som har sina huvudkontor på Irland. Det beror på att landet har en extremt låg företagsbeskattning, 12,5 procent. Multinationella företag håller sig alltså gärna där. De undandrar sig en hel del kontroll om var vinsterna egentligen har uppstått. Igen är det alltså ogenomskinligheten som regerar. Och igen är det vi som skall betala när Irlands statsskuld – bl.a. på grund av den låga företagsbeskattningen – leder till att det europeiska systemet hotas.
Men det som oroar mig mest av allt är att ingen i EU riktigt vill gå till grunderna med problemen.
Nils Torvalds